Jenise Nordström är en av de 3-5 procent kvinnor i Sverige som lider av PMDS.
Jenise Nordström från Malå beskriver sig själv som en sprallig, glad och optimistisk tjej som försöker se positivt på livet. Men några dagar i månaden förändras allt. Hon blir arg, undviker att vara nära andra och isolerar sig för att kunna tygla sina känslor. Hon minns tydligt när allt började.
Sommaren mellan åttan och nian hade hennes familj hyrt en stuga, de bodde trångt och det som skulle bli en rolig semester förvandlades till en mardröm.
– Jag var som ett monster, säger Jenise.
– Jag förstod inte vad det var och tänkte att det var PMS, men sen blev det värre så jag googlade och tänkte att det kanske kunde vara PMDS.
På midsommar ett år senare kände Jenise att det inte gick längre och kontaktade vården.
– Jag kände inte igen mig själv, säger hon.
På sjukstugan i Malå fick hon träffa en läkare som ordinerade antidepressiv medicin, något som visat sig hjälpa personer som lider av PMDS.
Antidepressiva läkemedel fungerar annorlunda vid PMDS än vid depression. Vid PMDS hjälper de oftast inom något dygn, men om du är deprimerad kan det ta flera veckor innan tabletterna verkar.
– Jag hade aldrig hört talas om PMDS förut, det var inget som togs upp i skolan utan något jag fick googla fram. Jag tycker att skolan har ganska dålig undervisning om sådant här generellt.
– Det är ett ämne som måste lyftas mer, för att jag och de andra som lever med det inte ska känna oss som ett problem bara för att människor inte är vana vid det, säger Jenise.
Kan du beskriva hur det är när det är som värst?
– Jag blir arg, känner mig deprimerad och vill inte träffa människor. När jag bodde hemma så gick jag ner i källaren och sov i flera nätter. Jag klarade inte av att vara nära min familj. När jag var nära så var jag arg och skrek.
"Jag hade aldrig hört talas om PMDS förut, det var inget som togs upp i skolan utan något jag fick googla fram. Jag tycker att skolan har ganska dålig undervisning om sådant här generellt", menar Jenise Nordström.
Jenise beskriver perioderna som varierande. Vissa månader är bättre, andra sämre.
– Jag har inte samma utbrott som tidigare. Ibland känner jag att jag inte behöver medicinen.
Men diagnosen påverkar fortfarande hennes liv. Inte minst hennes relationer. Hon berättar om en vardag i isolering, ett inre som när som helst kan koka över av ilska och en rädsla för att skapa nya relationer.
–Jag har blivit så van att vilja vara ensam att det har gett mig problem att skapa nya relationer, säger Jenise.
Problemen påverkar även hennes befintliga relationer.
– För att förhindra fler utbrott så har jag blivit sämre på att kontakta de vänner jag redan har. Det har lett till att många glidit bort, berättar Jenise.
Jenise Norström, ursprungligen från Malå, bor idag i Umeå och studerar på hantverksprogrammet med inriktning hår och stylist vid Dragonskolan.
Även fast medicinen har hjälpt henne mycket så har den också en baksida med biverkningar.
– Jag upplever att min glädje och min sprallighet försvinner när jag tar medicinen.
Att göra saker som hon tycker om hjälper henne också mycket. Även stödet från hennes anhöriga.
– Jag och mamma har alltid haft en bra relation och har kunnat prata om allt. När jag berättade om mina problem så var hon väldigt förstående.
Hur ser du på framtiden?
– Eftersom jag har förstående människor runt omkring mig som lyssnar när jag säger att jag har en dålig dag, och vet att de inte ska pusha mig då, så tror jag att det kommer att gå ganska bra, säger Jenise.