Izabelle Styf på sjukhuset. Cirka 83 procent av Norrlands universitetssjukhus stamcellstransplantationer genomförs med en obesläktad donator, enligt läkaren Maria Liljeståhl.
Ett skratt skär igenom tystnaden på caféet Gräddhyllan i Malå. Izabelle och Karoline (fingerat namn) lyser upp som solen på den mulna onsdagsförmiddagen. De slår sig ner i den snickrade träsoffan som vittnar om en svunnen tid. Karoline och hennes pappa är på besök hos Izabelle och hennes familj. Deras blickar avslöjar ingenting om tröttheten efter den långa skogsvandringen som de gjorde igår.
Det här är andra gången de träffas, förra året hälsade Izabelle och hennes mamma Eva på Karolines familj i Tyskland. Nu är det hennes tur att visa Sverige och Malå. För ett obekant öga ser det ut som att de känt varandra hela livet. Men trots att de bara känt varandra i tre år så delar de en historia som få människor upplever under sin livstid.
– Det är en galen historia, när jag och min familj fick reda på att jag skulle behöva en transplantation så gissade vi från vilket land personen kommer, och min mamma gissade direkt på Sverige. Men det kunde ju lika gärna ha varit en donator från Tyskland. Det var som att vi visste saker undermedvetet, det måste ha varit ödet, säger Karoline.
– När jag vaknade upp från ingreppet och var lite groggy av narkosen började jag plötsligt sjunga på låten "Du hast". Det är inte direkt någon låt jag brukar lyssna på och då visste jag inte ens att mottagaren kommer från Tyskland, säger Izabelle.
Men hon har varit på sjukhus förut, många gånger. 2010 drabbades Izabelles mamma av bröstcancer och efter en två år lång kamp, 2012, kom ett nytt krig att utkämpa.
Familjen befinner sig på Norrlands universitetssjukhus. Eva har blivit akut hjärtsjuk och är försatt i koma. Snön vilar tungt över sjukhusbyggnaden. På en bänk i den kala sjukhuskorridoren sitter Izabelle och blickar ut över en levande stad. Den sterila sjukhusdoften sprider sig som en tung rök av sorg från en eld som håller på att slockna. Hennes blick fastnar på människorna utanför fönstret som fortsätter sina liv precis som vanligt.
Ljudet från tjutande sjukhusapparater blir till en sorglig symfoni. I ett av rummen ligger hennes mamma och kämpar för sitt liv. Läkarnas ord ekar i Izabelles huvud. I natt kanske är sista gången hon får hålla sin mammas varma hand.
– När man blir så hjälplös och håller på att förlora sina egna blir man desperat. Jag insåg att det inte fanns något jag kunde göra för min mamma. Det var tal om att hon skulle behöva ett nytt hjärta, då växte min tanke på att donera. Mamma är en på nio miljoner som fått den här sjukdomen och läkarna sa att det var ett under att hon överlevde, säger Izabelle.
Mobiltelefonens skärm lyser upp den dystra sjukhuskorridoren. Izabelle letar febrilt efter ett svar på vad hon kan göra för att hjälpa någon annan och därigenom läka sig själv. Plötsligt får hon träff, Tobiasregistret. Hon klickar sig in och börjar läsa om vad det innebär att vara stamcellsdonator.
När hon blivit myndig skriver hon upp sig i registret och får hem ett provtagningskit som hon sedan postar tillbaka.Testerna analyseras och hon registreras som potentiell donator. En strimma ljus fyller hennes sinne, hon är säker på att hon en dag kommer att förändra någons liv. Men hennes omgivning uppmanar henne att inte ha alltför stora förhoppningar.
En dag i dimper det ner ett brev i brevinkastet. Hon river snabbt upp brevet. De har hittat en patient som matchar. En fullträff, tio av tio. Hennes magkänsla har haft rätt.
Hon återvänder till sjukhuset i Umeå men den här gången till hematologmottagningen. Hela atmosfären ger henne dåliga minnen från mammans tid på sjukhuset. Det brister när hon ligger på britsen och ska sövas inför donationen.
– Då stryker en sjuksköterska mig på kinden och säger "någon i världen väntar på dig".
Samtidigt ligger Karoline på ett sjukhus i Tyskland och kämpar för sitt liv.
Hon var tolv år när hon symptomen började. Svettningar på nätterna, dålig matlust och en uppsvullnad på ena sidan av magen var några av dem. Till slut bestämde sig familjen för att kontakta en barnläkare.
– Sjuksköterskan som undersökte mig kände att jag var uppsvullen på ena sidan av magen och sa att jag skulle slappna av, men jag var helt avslappnad, säger Karoline.
Hon remitteras vidare och efter nya undersökningar och främst påfyllning av blod kan läkarna konstatera att hon har leukemi. Svullnaden visade sig vara en förstorad mjälte till följd av leukemin.
Hur reagerade du när du fick diagnosen?
– Jag grät tre dagar i sträck, jag var så chockad.
Men läkarna lugnade henne och berättade att det finns hjälp att få och att det kommer att gå bra. Hon börjar medicineras och en tuff tid väntar för familjen.
– Men medicinerna tar inte, till slut är en donation det enda alternativet, säger Karoline.
Först analyserade de familjens stamceller men det blev ingen optimal match.
Det blev däremot Izabelles och hennes benmärg skickades till Tyskland och lyckligtvis accepterade Karolines kropp de nya cellerna. Här började deras resa tillsammans.
Efter donationen funderade Izabelle på att kontakta sin mottagare men bestämde sig för att låta henne få ta första steget. Efter ett år tröttnade hon på att vänta och skrev ett brev.
Men då var ett brev adresserat Izabelle redan på väg från Köln i Tyskland. Karoline hann före.
Breven flyger Tyskland–Sverige, tur och retur och de lär de känna varandra alltmer för varje brev de skriver. En vänskap växer fram.
Karolines första brev till Izabelle.
En sensommardag 2019 sitter Izabelle på ett flygplan på väg till Tyskland. Bredvid sitter mamma Eva.
Det första mötet med Karoline på flygplatsen glömmer hon aldrig.
– Hon dök upp som en sol, vi sprang mot varandra och bara kramades.
Under en middag tar Karoline pappa plötsligt Izabelles hand, tittar henne i ögonen och säger "tack för att du räddade min dotter".
Idag är Karoline frisk och pluggar juridik på universitetet. Drömmen är att bli advokat.
Vad har Izabelles donation betytt för dig?
Karoline möter Izabelles blick.
– Jag kan inte ens beskriva det med ord. Vi brukar säga att vi är själssystrar. Hon är systern jag aldrig fick.
– Det sägs att vi människor kommer från stjärnstoft, vi brukar skoja om att vi kommer från samma stjärna. Det går inte att beskriva på något annat sätt, säger Izabelle.
Karoline fick inte bara livet tillbaka utan även en ny vän att uppleva det med.
Fotnot: Karoline heter egentligen något annat. Hon vill inte medverka med namn och bild på digitala plattformar av rädsla för att information om hennes medicinska historik ska avskräcka framtida arbetsgivare.