Karin Karlsson, Helen Edvardsson, Siri Hedström, Camilla Önnbo, Patrik Stenlund och de andra inom hemtjänsten i Malå har haft ett annorlunda halvår.
En orolig och oviss väntan. Så var stämningen hos dem som jobbar inom hemtjänsten i Malå när Norran träffade dem i mars. Då var pandemin fortfarande i sin linda och ingen visste egentligen vad som väntade.
Sex månader senare finns det fortfarande inget färdigt facit. Men så här långt har i alla fall inlandet och Malå klarat sig relativt bra.
Det gäller både äldreomsorgen och samhället i stort – än så länge har inget fall av covid-19 konstaterats inom hemtjänsten i Malå, varken bland brukare eller personal.
– Vi har haft många misstänkta fall men kunnat dra en lättnadens suck efter varje provtagning, säger Helen Edvardsson.
Karin Karlsson tror att det finns flera orsaker:
– Vi har stabil personal och inte så stor omsättning. Sedan har sköterskor och medicinskt ansvarig sjuksköterska hjälpt till att förbereda oss.
Hon och hennes kollegor berättar att det senaste halvåret har varit väldigt speciellt. Alla har fått vänja sig vid att bära visir, munskydd och långärmat förkläde. Stora mängder handsprit har också gått åt, inte bara till händerna.
– Vi spritar bilar, telefon och nycklar. Det är verkligen maxat, säger Camilla Önnbo.
De måste också stanna hemma om de bara känner sig det minsta krassliga. Det väckte en oro för hur det skulle gå under semesterperioden: om många är hemma och sjuka, får vi ens någon semester då?
– Men som tur var hade vi inget utbrott, säger Karin Karlsson.
Vissa händelser har påverkat dem mer än andra. Som när de fick veta att en hemtjänstanställd i Skellefteå som hade smittats av covid-19 hade dött. Det väckte många tankar och funderingar.
Men det är inte bara de som arbetar inom hemtjänsten som har påverkats av pandemin. Det gäller självklart också de äldre som de jobbar hos.
De bor visserligen i egna boenden och omfattas därför inte av det besöksförbud som råder. Men eftersom de tillhör riskgrupperna har många blivit mer ensamma och isolerade.
Helen Edvardsson och hennes kollegor håller hårt på alla förhållningsregler för att begränsa smittan: ”Om det är mycket folk på affären brukar jag vänta med att handla”.
Karin Karlsson berättar att de aktiviteter som tidigare anordnades drogs in så fort pandemin bröt ut:
– Då blir det fort tristess och att varje dag ser likadan ut. ”Vad är det för dag idag”, undrar de. Men med tiden har de beviljats mer insatser, promenader och sociala aktiviteter.
Från början var det också många äldre som blev oroliga av all rapportering i medierna. Inte minst den ständiga uppdateringen av antalet sjuka och döda.
– Det tror jag var jobbigt för många gamla. Det satte skräck i dem. Tack och lov har det lugnat ned sig, säger Karin Karlsson.
Hur har då hon och hennes kollegor påverkats i vardagen? Ja, precis som för de allra flesta har det varit en annorlunda vår och sommar.
Inför coronautbrottet var de som jobbar inom hemtjänsten fundersamma på om det skulle finnas skyddsmaterial. Men nu är förråden välfyllda.
De längre resorna har lyst med sin frånvaro, i stället har det blivit desto mer tid ute i naturen i närområdet.
Och visst har även de känt av att kontakterna med nära och kära har begränsats. Siri Hedström berättar att hon har en dotter som jobbar inom äldreomsorgen i Vindeln, där flera coronafall har konstaterats. De har inte kunnat träffas på länge:
– Hon ringde och sa ”mamma, vi får prata i telefon”. Det var lite tråkigt, men det har gått bra.
Patrik Stenlund tycker att de motstridiga beskeden från myndigheter och experter har varit knepiga. Ena dagen är man immun om man har haft smittan, nästa dag kan man bli smittad igen. Samma sak har gällt om smittan är luftburen eller inte.
– Det skapar en osäkerhet, säger han.
Vad har vi lärt oss av det här?
– Det är tydligt hur oförberedda vi har varit i Sverige. Från början fanns det inte skyddsutrustning, om vi hade fått många fall direkt hade det blivit problem.
Framtiden då? Ja, så småningom kommer det ett vaccin och då kommer pandemin att ebba ut, konstaterar de.
– Men vad som händer fram till dess vet ingen. Det beror hur allt öppnas upp, säger Karin Karlsson.
Trots allt tycker de också att det har kommit ut en hel del gott ur det som hänt. Många har kommit med nya kreativa lösningar.
Till exempel har man på det särskilda boendet Sörgården hittat sätt för boende och anhöriga att träffas. Och både livsmedelbutiker och frivilliga har varit snabba att hjälpa till.
– På ett litet ställe tror jag att man är bra på att hjälpas åt. Folk ställer upp för varandra när det krisar och det är en bra känsla, säger Patrik Stenlund.