Beaivi gick genom isen – kämpade för sitt liv

Det var i tisdags eftermiddag det hände. När Helena Larsson kom från jobbet gick fram mot bastun och tittade ut över Malåån, som rinner ett stenkast från huset. Åttaårige hunden Beaivi hängde med. 
– Jag upptäckte en räv som stod ute på isen, samtidigt fick hunden syn på den och räven såg oss. Den stack iväg och hunden stack efter. Jag har aldrig skrikit så högt eller så mycket i hela mitt liv och jag brukar kunna kalla in honom, men en räv … Det gick inte att stoppa Beaivi, säger hon. 
När hunden var fyrtio till femtio meter ut på isen så brister den. 
– Jag bara skrek. Men på något vis lyckades jag samla tankarna och blev ganska klok. Båtarna låg på land och jag kan inte lägga i en båt själv, jag kan inte ta mig ut på isen, den är för tunn. Jag hade inte heller någon möjlighet att kasta ut något. Det var på tok för långt ut, säger hon. 
Vad göra? Jo, efter någon minut ringde hon 112. 
– Jag förklarade vad som hänt och att jag behövde hjälp. 
Operatören larmade ut räddningstjänsten direkt. 
– Operatören sa till mig: ”Håll koll på vovven hela tiden och se till så han håller sig ovanför ytan”, säger hon och fortsätter: 
– Men den väntan innan de kom, alltså … Vi bor cirka tio minuter från Malå, men jag lyckades hålla mig lugn och ropade till hunden hela tiden för jag ville att han skulle kämpa: ”Bra”, ”kämpa på”, ”heja”. Jag gick från rädsla till att peppa hunden och han skällde inte en enda gång utan hade full kontakt med mig. 
Vaken som Beaivi låg i var ganska stor och Helena säger att han aldrig försvann under ytan. 
Räddningstjänsten kom och en av dem var klädd i en dräkt för ytlivräddning. Han gick direkt från bilen ner i vattnet och ville att Helena skulle hämta någonting att slå sönder isen med. 
Helena sprang och hämtade ett spett. Sedan kom andra bilar och de tog fram en sorts bräda. Medan den ena högg upp fåran tog en annan brädan och de begav sig ut på isen efter hunden. 
– När ytlivräddaren började närma sig Beaivi skällde han en enda gång, säger Helena. 
När isrännan var helt öppen började Beaivi simma i riktning mot stranden. De båda ur räddningsstyrkan lade brädan efter hunden, beredda om han inte skulle orka hela vägen. 
– När han kom upp ur vattnet kunde han inte stå, han var helt slut men jag upplevde inte att han var skärrad. Det enda jag tänkte på var: Gnugga, gnugga, sätta igång värmen i hans kropp. Jag visste ju inte hur pass nedkyld han var. 
Helena bar in Beaivi och ju mer torr han blev, desto bättre verkade han må. 
Hon bedömer att hunden låg i det iskalla vattnet bortemot en halvtimme. Sakta men säkert blev han piggare och piggare under kvällen. Han åt och ville till och med leka. 
– Och han fick ligga bredvid matte i sängen den kvällen. Han låg så tätt, tryckte sig mot mig och sökte närhet. 
Jag tänker också att det var tur att inte husse var med, han hade hoppat i vattnet. Han och Beaivi är så tajta. 
Helena säger också att hon fått upp ögonen för hur farligt det kan vara med tunn is och att hon hade kontakt med räddningstjänsten under kvällen. 
– De var nöjda och glada att allt gått bra och jag själv är nöjd att jag reagerade som jag gjorde. Det här är bland det värsta jag har varit med om och jag är väldigt tacksam för deras fantastiska insats.