Christina Catharina Larsdotter (1819–1854) föddes i Brännäs, Malå, led av en sjukdom som gjorde att hon aldrig slutade växa och blev så lång – drygt två meter – att hon under namnet ”Stor-Stina” och ”långa lappflickan” visades upp mot betalning i Sverige och i Europa.
Efter hennes död fördes kvarlevorna till Karolinska Institutet, där man allmänt trott att de förstördes i en brand 1892. Sedan återfanns de oväntat för drygt två år sedan.
Direkt fyndet blev känt började Malå sameförening och Malå sameby processen för att Christina Larsdotter skulle återbegravas i Malå och på lördagen var det äntligen dags.
Allt inleddes med samling i Sjöparken och jojk av Jörgen Stenberg.
Därefter fördes ackjan med Christina Larsdotters stoft i en stämningsfull och högtidlig procession längs Storgatan upp till kyrkan.
Där hölls också den kyrkliga ceremonin, med tal, sång och bön på både svenska och umesamiska, och ännu mer jojk.
Sedan avslutades dagen med öppet hus och fika i sameföreningens lokaler.
För Stefan Larsson, Malå sameförening, blev det en dag med många och blandade känslor:
– Jag känner en form av vemod, i nästa andetag känner jag glädje och i det tredje lättnad. Att hon äntligen är på rätt ställe, där hon borde ha varit från början.
En som också känner lättnad är författaren Åke Lundgren. Han har i 50 års tid forskat och skrivit om Christina Larsdotters öde, och hade precis fullbordat den sista boken om henne när han fick höra om det sensationella fyndet på KI.
– Det bromsade upp arbetet och gjorde så att boken kommer i höst i stället. Nu ska jag bara skriva det sista kapitlet.
Hade du kunnat drömma om att den här dagen skulle komma?
– Nej, nej. Det föreställde jag mig faktiskt inte.
Åke Lundgrens bok får också sällskap, då Mats Jonsson arbetar med en serieroman om Christina Larsdotter som även den ska ges ut i höst.
När Mats Jonsson deltog vid ceremonin tog han även avsked av en släkting – Christina Larsdotter var hans farfars mormorsmors kusin.
– När man ritar en person flera hundra gånger i serierutorna är det som att man kommer väldigt nära henne. Då känns det här väldigt stort.
Vad kan vi lära oss av hennes historia idag?
– Hur man behandlar en som är annorlunda. Även om allt är mer civiliserat idag så finns ju mekanismerna fortfarande där. Att man stirrar, eller hånar, eller är överdrivet vänlig. Det finns i oss.