Åke Lundgren samlade på sig mycket material om spanska sjukan inför de böcker han skrev för 30 år sedan. En del känns kusligt aktuellt idag.
Spanska sjukan var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som spreds över världen mellan 1918 och 1920. Pandemin kom i tre olika vågor och beräknas totalt ha kostat mellan femtio och hundra miljoner människor livet.
I Sverige dog uppskattningsvis 34 000–38 000 personer och det var Norrland som drabbades hårdast. Allra värst slog pandemin mot Arjeplogs kommun, där tre procent av befolkningen eller 93 personer dog.
Det är också händelserna i Arjeplog som ligger till grund för Åke Lundgrens romaner ”Spanskans år” och ”Storspovens sång” som kom ut 1989 respektive 1991.
Åke med porträtten av Valdemar och Verner, hans farmors bröder som bägge dog under samma dygn 1918.
De fysiska böckerna är utgångna sedan länge. Men de går att köpa som e-böcker och för en tid sedan upptäckte författaren att de plötsligt hade rusat förbi alla hans andra böcker i popularitet.
Dessutom har utlåningen på biblioteken ökat.
– Det kanske är naturligt i dessa tider, konstaterar Åke Lundgren.
Familjehistoria
Han berättar att hans intresse för spanska sjukan väcktes redan när han var barn. Då brukade hans pappa ta med familjen på guidade turer i sina hemtrakter.
Att hälsa på farfar och farmor var ett stående inslag men pappan ville även visa familjen något annat: gravarna på kyrkogården i Fällfors.
– Kyrkogården låg som en kulle vid kyrkan. Där fanns Samuelssons familjegrav, farmors släkt. Några som låg där var farmors bröder Verner och Valdemar. De blev 24 och 22 år och dog samma dygn 1918, berättar Åke Lundgren.
Åkes böcker om människorna som drabbades av pandemin för hundra år sedan har plötsligt fått många fler läsare.
Men det som framförallt inspirerade honom att skriva böckerna var de berättelser han fick höra av Helga Renström, en äldre kvinna som författaren kom i kontakt med via hustrun Evas arbete som hemvårdarinna.
Helga Renström bodde i Malå men kom ursprungligen från Kurrokvejk, Arjeplog, som låg på en udde vid Uddjaurs strand. Där växte hon upp i en tiobarnsfamilj som levde ett alldeles vanligt liv till dess att de i februari 1920 bestämde sig för att gå på marknaden i Arjeplog.
Trångbodda besökare
– Sedan slog spanskan till, mitt under marknaden. Den kom via järnvägen, som gjorde att folk plötsligt kunde resa snabbare.
51 offer för spanska sjukan begravdes samtidigt i Arjeplog för nästan exakt hundra år sedan, den 4 april 1920.
Åke Lundgren berättar att många av marknadsbesökarna kom utifrån och bodde i Arjeplog under några dagar. Där var det ofta trångbott, vilket gjorde att sjukdomen spreds snabbt.
– Sedan flydde alla i panik och tog med sig sjukdomen hem.
Det skrevs flitigt om spanskans härjningar i tidningarna, här en artikel som fanns införd i Norran 1920 om hur spanskan slagit i Arjeplog.
Många av dem som dog var starka män i åldrarna 20 till 40 år. Det gjorde att många barn blev föräldralösa. Det var också det som hände Helga Renström och hennes syskon.
Vad jag tror vi kan lära oss är att inte glömma. Det är som med krig, vi ska komma ihåg att saker upprepas.
Så småningom drog sig farsoten tillbaka. Men lidandet var inte över för det. En del av de föräldralösa barnen fick men för livet, och för vissa blev det så mycket att de inte orkade leva längre.
Det blev en massa sår som satt i länge, konstaterar Åke Lundgren:
– Jag kände att måste skriva om det och göra det till skönlitteratur. Jag ville skildra hur människorna upplevde och kände det.
Den här annonsen om livförsäkringar gick att läsa i Norran när spanskan grasserade som värst.
I sitt arbete med böckerna samlade han in en hel del material om spanska sjukan. Då kontaktade han även en läkare han kände, för att få råd om sjukdomen och dess effekter.
– Det här var för 30 år sedan och han sa ”det kommer en ny pandemi, vi vet bara inte när”. Han var också en som kämpade för att Sverige skulle bygga upp en bättre beredskap.
Vad tänkte du när du fick höra talas om coronaviruset?
– Jag blev inte förvånad. Men lite bekymrad. En del tog så lätt på det.
Inte minst tycker Åke Lundgren att 70-plussarna borde ta viruset på större allvar. Visst, de flesta kommer att klara sig. Men de flesta har också någon i sin omgivning som på ett eller annat sätt tillhör riskgrupperna.
Därför måste alla göra vad de kan för att begränsa smittspridningen.
Själv har han något år kvar innan han fyller 70. Men en skarp gräns är svår att dra, och med en hustru som riskerar att bli utsatt och en stor medvetenhet om virusets faror försöker han begränsa de sociala kontakterna till ett minimum.
Med ”Spanskans år” skildrade Åke Lundgren katastrofen när sjukdomen slog till.
Det är i regel inga problem, eftersom familjen Lundgren numera bor i en ombyggd sommarstuga utanför Malå.
Men påsken kommer att bli annorlunda i år, då barn och barnbarn annars brukar komma på besök. I stället får de nu hålla kontakt via Skype eller Facetime.
Vilka lärdomar kan vi då dra av spanska sjukan idag? Ja, först och främst konstaterar Åke Lundgren att vi i mångt och mycket gör samma saker nu som då.
Uppföljaren ”Storspovens sång” skildrar hoppet om något bättre efter spanskans härjningar.
Han har läst en en text som Kungliga Medicinalstyrelsen gav ut 1918 och den innehåller flera råd som känns igen idag: tvätta händerna noga, undvik stora folksamlingar och var försiktig med hostningar och nysningar.
Och precis som nu stängde man då biografer och dansställen.
– De som drev sådana ställen blev sura över att de inte stängde kyrkorna. Det var bland annat där spanskan spreds. På den tiden var det många som gick i kyrkan och de satt tätt, berättar Åke Lundgren,
Andra tider
Samtidigt har mycket hänt på hundra år. Läkarvetenskapen har gått framåt enormt och vi har betydligt större kunskap idag.
På den tiden var det inte alltid så noga med hygienen, vilket till stor del hängde ihop med fattigdomen.
Men visst är vi sårbara idag också. Att vi reser så mycket gör att den här typen av pandemier sprids snabbare. Och hur klarar sig inlandet om det kommer ett stort utbrott och det bara finns en ambulans?
– Vad jag tror vi kan lära oss är att inte glömma. Det är som med krig, vi ska komma ihåg att saker upprepas.
– Men framförallt måste vi lära oss att alla har ett eget ansvar. Vi kan inte lita på att någon annan fixar allt åt oss.
Ljusning
Trots de bistra tiderna tror Åke Lundgren att det kan komma något gott ur det här. Förhoppningsvis lär vi oss att värdesätta det lilla mer och att vara rädda om sådant som verkligen betyder någonting.
Han har noterat att folk ställer upp och hjälper varandra, på samma sätt som man gjorde under spanska sjukan.
– Precis som min föräldrageneration upplevde tiden efter andra världskriget tror jag att vi kommer att känna en ljusning när det är över. Men innan dess ska vi ta oss förbi det här.