En dryg vecka innan påsk körde Hans Engström från Valvträsk hem ett lass med björkved till ett par i Niemisel. På väg upp i kranen hakade höger fot fast och han föll handlöst. En stege under honom gjorde att kroppen först slungades i en halv volt.
– Jag hörde ju hur det krasade i nacken när jag landade på backen så jag förstod ju att något hade gått galet i kroppen, säger han.
Trots att fallet blev tungt var han ändå vid medvetande. Han ringde sonen men fick inte tag i honom just då. Det han inte visste då var att han hade fått en fraktur på två av kotorna i nacken. En skada på ryggmärgen i höjd med nacken kan leda till förlamning – eller död.
I stället för att invänta hjälp tog han en paus i 50 minuter. Sedan klättrade han på nytt upp i lastbilskranen där han lastade av björklasset.
Han tog sig hem till Valvträsk för egen maskin.
– Med facit i hand var det ju dumt. Men det gick ju ändå. När jag kom hem duschade jag av mig blodet från såret i pannan och tog två panodil, berättar han.
Där upptäckte hustrun Kerstin Engström en röd fläck på utsidan av nacken. Då hade det också börjat att göra mer ont.
– Då insåg man väl att en läkare nog behövde se på det, säger han.
Men han vägrade att låta frun ringa ambulans.
– Jag ville inte. Ambulansen är för sjukt folk. Hon fick inte ringa. Jag ville att Kerstin skulle köra, annars sa jag att jag skulle ta bilen själv, berättar han.
Hustrun lät sin envise make råda och körde honom därför med personbilen till sjukhuset i Sunderbyn. Där insåg läkarna snabbt allvaret och röntgen visade också brott på två nackkotor. Nacke och rygg fixerades och dagen efter flögs han ner till universitetssjukhuset i Umeå där han sedan opererades.
– I dag har jag mycket mer ont än direkt efter olyckan. Kroppen var väl i kaos när det hände, säger han. Det var väl det som gjorde att jag ändå kunde fungera så som jag gjorde, funderar han.
Sedan fortsätter han:
– Läkaren som jag träffade efter operationen sa att jag hade haft tur som få andra människor har. Jag måste ha haft änglavakt ändå, säger han.
En dryg vecka efter operationen kan han gå utan stöd.
– Det ska väl bli bättre med värken får jag tro. Jag får ju vara glad som lever och som kan röra mig, säger han.
Han känner också stor tacksamhet inför den hjälp som han har fått:
– Vi har en så otrolig sjukvård. Vi ska bara vara glad att vi är födda i Sverige.