En av hundra har en annan pappa än de tror konstaterar dna-experten Peter Sjölund som hjälper folk att hitta en okänd förälder.
Tillgången till dna-teknik har revolutionerat släktforskningen. Från att ha varit något som mestadels äldre ägnat sig åt genom att söka kyrkböcker i arkiv har tekniken även lockat allt fler yngre till att ta reda på mer om sitt ursprung konstaterar Peter Sjölund.
– Tidigare kunde släktforskarna enbart förlita sig till vad som stod i kyrkböckerna, men det är inte alls säkert att det stämmer. DNA berättar alltid sanningen, men man måste alltid själv forska i på vilket sätt man är släkt, säger Peter Sjölund.
Går det alltid att hitta en okänd förälder eller syskon?
– När det gäller en förälder så beror det lite på var man bor. Om man exempelvis har en okänd pappa i ett mindre ställe som Jokkmokk eller Piteå så har vi problem. Där har alla ungefär samma dna så det blir jättesvårt att reda ut vilka bitar som kommer från pappan. ”Cykeln kom sent till Skellefteå”, brukar vi säga, vilket innebär att på en mindre ort där man inte rört sig långa sträckor är det en begränsad genpool där många har bitar av dna som är lika. På sådana ställen är det svårare. Om man vill hitta ett syskon gäller det att de också testat sig.
"När jag hjälpte Börje Salming att forska om hans släkt och testade hans y-kromosom gick det att spåra hans samiska ursprung 4000 år tillbaka i tiden. Det tyckte han var häftigt", berättar Peter Sjölund.
Även om det är svårare går även sådana fall att lösa menar Sjölund.
– Jag och min kollega har löst ett fall där hon byggde ett stort släktträd hela vägen tillbaka till 1700-talet för att få ihop ett jättenät av släktskap. Till slut hittade vi två bröder och tack vare att vi kunde jämföra med värnpliktskort kunde vi se vem av dem som befann sig på rätt plats vid rätt tid, säger han.
Att intresset för släktforskning ökat enormt är mycket tack vare tillgången till dna-tekniken. Det uppmärksammade fall där Peter löste ett omskrivet mord i Linköping i kombination med flera tv-program i ämnet har ökat intresset enormt.
– Det finns människor som aldrig tidigare tänkt att släktforska men har burit på funderingar i hela sitt liv och känner att det verkligen finns en möjlighet. Efter varje program så har jag många förfrågningar i min mailkorg. Det märktes exempelvis efter programmet med Carola som sökte sin farfar. Det var så nära och viktigt för dem så det var verkligen ett väldigt känslomässigt case.
"För några år sedan föreläste jag i Övertorneå och när man testar mäns y-kromosom och kvinnornas mitokondrie som de ärver från sin moder så ser man tydligt att från Tornedalen kommer många österifrån från Finland", säger Peter Sjölund.
Finns det tillfällen du känner att du måste ge upp?
– Jag gillar ju kniviga fall, men nackdelen är att man har svårt att sluta. Då kan man få säga till den man jobbar med att man inte kommer längre och antingen får invänta att fler testar sig eller be tremänningar också testa sig så att vi får ett större material att jobba med. I dag är det ungefär en av hundra som har en annan pappa än de tror. På 40-talet var det ungefär tre av hundra. Att få vara den som ringer samtalet och säga att jag har hittat pappan är magiskt. En del börjar gråta och blir otroligt rörda. Då känns det verkligen att jag har världens mest meningsfulla jobb. Och när jag får höra att man vågat ta kontakt och det slutat väl.
Ser du någon risk i att avslöja familjehemligheter?
– Det finns som jag ser det två intressen, dels en otrogen mans intresse att bevara en hemlighet och dels barnets intresse att få veta sitt ursprung. Och då tycker jag att barnets rätt att veta sitt ursprung alltid väger tyngre. De som var spermadonatorer före 1986 fick då löfte om att kunna vara anonym. Det kan de inte längre med den här tekniken.