Edvin, 8, har mist sin bästa vän Tintin. Även storebror Ragnar kände den döde pojken och ville vara med och hedra hans minne.
”Min bästa vän”, ”Jag saknar dig –från Edvin”.
En åttaårig pojke lägger ner sin nalle och tänder ett ljus. Hans klasskamrat och bästa vän finns inte mer.
– Tintin hade skåpet närmast mig i skolan. Vår klass har alltid varit skolans minsta. Nu är vi bara 14 i klassen, säger Edvin Frankki som sörjer pojken med det lockiga håret som var hans kompis. Han som alltid var glad och hade glimten i ögat.
– Tintin var snäll, otroligt snäll och lugn. Kanske var det därför han och Edvin trivdes så bra ihop, säger Edvins mamma Magdalena Frankki, 39, som var den i familjen som först av alla fick reda på att Edvins klasskamrat var död.
– Det var en annan mamma i klassen som kontaktade mig. Till en början kunde jag inte tro att det var sant, det kändes i hjärtat.
Det tändes många ljus till Tintins minne.
När dödsfallet var bekräftat skickade skolan ut mejl till alla vårdnadshavare och Magdalena och Thomas Frankki, 38, ställdes inför ett av sitt livs svåraste uppdrag. Att berätta för sonen Edvin att hans kamrat inte längre levde.
– Vi sa till Edvin att vi hade tråkiga nyheter. Eftersom jag är gravid trodde han till en början att vi skulle berätta att vi mist bebisen i magen. Så var det ju inte, det var en annan hemsk sak vi behövde berätta.
Edvins pappa Thomas skakar på huvudet och säger ”Hur berättar man för en åttaåring att hans bästa vän är död, och att barnets pappa misstänks för mord?”
– Vi bestämde oss för att säga som det var, men inte mer än vad vi faktiskt visste. Det var ett råd vi fick från kuratorn. Edvin och hans storebror Ragnar, 10, skulle ändå få reda på det av äldre skolkamrater, säger Thomas och berättar att skolan har hanterat krisen på ett föredömligt sätt. Barnen har fått bra samtalsstöd och familjen berömmer rektorns agerande.
– Nu tänker man på mamman, säger Thomas och berättar att barnen fick bestämma om de ville gå på söndagens manifestation med fackeltåg och minnesstund. Det är ett sätt att bearbeta det hemska som hänt.
Emmelie Rutström, Tjejjourens ordförande, var en av flera talare.
Familjen Frankki var några av närmare tusen personer som gick i fackeltåget från socialförvaltningen till rättscentrum. Framme möttes deltagarna av tonerna från en sång med Taylor Swift som Tintins familj valt. ”Good bye, good bye – you were bigger than the whole sky”.
Representanter från Tjejjouren, Luleå FN-förening och arrangörerna höll tal, man framförde bland annat krav på lagändring rörande umgänge med förälder där det finns risk för barnets psykiska eller fysiska hälsa.
Linda Karlsson och Jenny Borsgård är några av de privatpersoner som arrangerade manifestationen i söndags. Linda läste bland annat upp ett brev från en förtvivlad kvinna vars syster lever i skyddat boende.
Linda Karlsson läste ett brev från en kvinna vars syster tvingats lämna Norrbotten, hålla sig gömd och leva i skyddat boende med sitt barn. Hon berättade att pappan trots detta fått rätt till umgänge med barnet.
– Det var mitt brev Linda Karlsson läste upp. Det är min syster som lever mitt i den mardrömmen idag och jag är livrädd, säger en anonym kvinna, med tårar i ögonen.
Hon är glad att så många Luleåbor slöt upp under manifestationen.
Några av dem var Sara och Rickard Kjellgren.
– Det här fallet har berört oss så djupt. Vi har själva fem barn och det går inte att föreställa sig smärtan.
Sofia Kvick och dottern Fanny Kvick bestämde sig för att gå med i fackeltåget så fort de fick höra talas om det.
– Jag kan inte förstå att vi inte lärt oss någonting efter fallet med Lilla hjärtat, säger Sofia.
Nära tusen personer hade samlats till manifestationen.
En annan röst i folkhavet är juristen Jenny Sarfati. Hon jobbar bland annat med barnrättsfrågor och säger att det måste ske en förändring nu.
– Barnkonventionen har blivit lag men efterlevs inte. Många barn tvingas till umgänge med föräldrar som varit våldsamma. Barnet behöver ett eget ombud som tillvaratar dess intressen.