Jan Löfroth har en ordentlig uppsättning apparater hemma i Lövvattnet. I stugan och lastbilen har han ännu fler.
”Vad är det där för något?”
Utan att kunna bevisa är det högst sannolikt att just den frågan har yttrats massvis med gånger av personer som åkt förbi Jan Löfroths hus. Det beror inte på huset, som ser ut som vilket hus som helst: rött med vita knutar.
Nej, det som fångar uppmärksamheten är i stället vad som står i ena hörnet av gården. Det är nämligen ingen liten pjäs som reser sig från marken, men det krävs faktiskt en ordentlig radiomast för att lyckas få kontakt med personer långt bort.
– När skåningarna hör oss här uppe blir de som galna, då kan det vara tio som ropar på mig samtidigt. Man blir som ett eftertraktat byte av de som är söderut, säger Jan.
I huset i Lövvattnet har han 15–20 radioapparater, dessutom har han en uppsättning med mast och apparater i stugan också. Och så en mindre variant i lastbilen, så att han kan få kontakt med folk på 27 megahertzbandet även när han är i väg och jobbar på veckorna.
– I dag är 27 megahertz licensfritt. Förr var man tvungen att ha en anropssignal som man fick från Televerket, men i dag kan vem som helst använda frekvensen.
För att få använda fler frekvenser krävs en kortare utbildning. Då blir man en så kallad ”radioamatör”, något som Jan blev på 80-talet.
– Man får lära sig grundläggande kunskaper i ellära och så måste man veta hur man ska bete sig på amatörradiobanden. Det finns bland annat väldigt många förkortningar man använder sig av. Sedan finns det också oskrivna regler om att man inte ska prata religion eller politik, eftersom man kan komma i kontakt med personer över hela världen.
För den som är radioamatör finns det nämligen goda möjligheter att ta sig långt utanför Sveriges gränser.
– Det var en gång som jag trodde det var helt dött på hela bandet, men plötsligt svarade en person i Australien! En annan gång fick jag svar från någon som satt på en båt i Döda havet och så har jag haft kontakt med öar i Indiska oceanen.
Trots det använder sig Jan mest av det licensfria 27 megahertzbandet.
– Man tar sig inte lika långt men det är mer feeling i de gamla grejerna, det luktar gammal elektronik när de blir varma. Och visst, det påminner om ungdomen.
Varje radioamatör har en egen anropssignal. Jans är SM2RMG – eller ”Sierra, Mike, Two, Romeo, Mike, Golf” som det blir med det internationella bokstaveringsalfabetet.
Intresset för komradio väcktes redan under tonåren i Vebomark.
– Det var några som började köra lokalt. Intresset ökade och man kunde sitta uppe hela nätter och surra. Ofta pratade man mycket om lite, men själva radiokommunikationen var fascinerande.
Än i dag är alltså det vanligaste att Jan har kontakt med personer i närområdet och på Facebook har han startat en grupp för radioentusiaster i Lövånger med omnejd. Under Norrans besök har han bland annat kontakt med Jonny i Lövånger och Tommy i Burträsk.
– Det är roligt att sitta och jämföra hur ljudet blir i olika radioapparater beroende på hur bra signal man har eller vilken mikrofon man använder.
Förutom lokala bekanta får han dock kontakt med en person från Österrike också. Då använder sig Jan av det han gillar mest – telegrafi.
– Jag kör mest telegrafi, det är också en nostalgigrej. Det sitter människor runt hela världen som kan telegrafi och fördelen kan ofta vara att det fungerar bättre i dåliga förhållanden.
Jan använder sig dels av mikrofoner men också av sin telegrafiapparat, som syns snett ovanför hans högra hand på bilden.
Den som tror att komradion inte finns kvar får helt enkelt tänka om.
– Många tror att det dött ut men det stämmer inte. Jag tycker fler borde prova, det är verkligen roligt!