Meron Brhane, 22 år, har väntat i två år på att få en handläggare på Migrationsverket.
Dimman ligger tät över Lövånger när Meron Brhane, 22 år, öppnar dörren till lägenheten. För sex år sedan kom den då 16-åriga eritreanska flyktingen Meron till Sverige. Byråkratins kvarnar malde snabb och permanent uppehållstillstånd fick hon efter bara ett par månader, men nu verkar allt stå stilla.
– Jag vill resa ut i världen och plugga, men då behöver jag ett svenskt pass, säger Meron Brhane.
Enligt Migrationsverkets hemsida kan man bli svensk medborgare om man har permanent uppehållstillstånd samt har bott i Sverige och samtidigt haft haft uppehållstillstånd under en sammanhängande tid av fem år, fyra om man är flykting. Förutom detta ska man kunna styrka sin identitet, fyllt 18 år samt levt ett ”skötsamt” liv. Trots att Meron uppfyller alla dessa krav har hennes ansökan fastnat i byråkratins kvarnar, ett stopp som även betyder att hennes liv är i pausläge.
– Jag har fyllt i alla papper och skickat in dem. Det var för två år sedan, men sedan har jag inte hört någonting. Jag har ringt, jag har skickar sms och jag har mejlat, säger Meron.
Trots att hon under vissa perioder kontaktat myndigheten varje vecka har det inte hänt något.
Förra våren, när Meron gick ut gymnasiet, kunde hon inte följa med på den gemensamma klassresan till Spanien, hon hade inget pass.
Johanna Måhlén, presskommunikatör på Migrationsverket, kan inte uttala sig om varför det ska ha dröjt så länge innan Meron fått en handläggare eftersom myndighetens handlingar är skyddade av sekretess.
– Jag är ingen expert på medborgarskap, men tycker spontant att det det låter som en lång tid. Däremot går det inte att ge ett generellt svar i ett specifikt fall, säger Johanna Måhlén.
Myndighetens genomsnittliga handläggningstider för ansökan om svenskt medborgarskap är hittills i år 210 dagar, från ansökan till beslut. När det handlar om personer med eritreanskt medborgarskap ökar tiden till 294 dagar. Meron har hittills väntat i över 700 dagar.
När Meron Brhane var 15 år tvingades hon lämna både hemland och familj. Upprinnelsen var när brodern skulle göra militärtjänst. Familjen bekänner sig till pentekostalismen som är en teologi inom den kristna väckelserörelse, i Sverige mer känd under namnet pingströrelsen.
Eftersom rörelsen är förbjuden i Eritrea så höll de sin tro hemlig, varken grannar eller skolkamrater visste något. När hennes bror kom in i den militära organisationen avslöjades hemligheten och han hamnade i fängelse, nu var hela familjen i fara. Med hjälp av smugglare lyckades Meron ta sig till grannlandet Sudan för att sedan fly vidare till Europa.
– Jag var rädd, men efter sju månader kom jag till Sverige.
De första två åren bodde hon på olika boenden för ensamkommande barn, först i Falmark sedan på Anderstorp.
– Allt var nytt och jag hade aldrig tidigare varit utan min mamma. Det var jättejobbigt.
När hennes mamma sedan kom till Sverige 2014 så flyttade de till Lövånger. Kvar i Eritrea finns den fängslade brodern.
– Vi vet inte var han är, vi vet inte ens om han lever.
2014 flyttade även Merons mamma Rahel Srum till Sverige.
Meron Brhane känner sig numera hemma i Sverige och Lövånger, men att anpassa sig har inte varit så lätt alla gånger. I skolan har hon alltid behövt kämpa lite mer än eleverna med svensk bakgrund.
– Först behövde jag läsa in alla skolår som de andra redan hade gjort, sedan har jag hela tiden fått jobba hårt med språket.
När hon började på gymnasiet och naturvetenskapsprogrammet ökade svårighetsgraden.
– Det var så många ord som jag inte förstod, därför behövde jag ofta stanna kvar efter skoldagen och jobba. De första två åren var det jättejobbiga, men det gick.
Tack vare hårt jobb har hon gått ut naturvetenskapsprogrammet med bra betyg och vill nu fortsätta att plugga. Eftersom engelskan är enklare att hantera för Meron är planen att studera utanför Sverige, kanske i Kanada. Men eftersom hon inte har något pass kan hon varken resa eller få studiestöd. Livet får helt enkelt vänta tills Migrationsverket har behandlat hennes ansökan.
– Jag gillar skolan och skulle vilja läsa något inom biologi. Just nu känns det som att allt är stoppat, jag kommer ingen vart.
När Meron ser sina gamla klasskamrater förverkligar sina drömmar med resor och studier känns det extra jobbigt.
– Tiden går och det börjar kännas hopplöst.
När Norran lämnar Meron i Lövånger och styr bilen mot Skellefteå dröjer det inte länge innan hon hör av sig via telefon.
– Vet du vad som har hänt? Det har kommit ett brev från Migrationsverket. Jag har fått en handläggare. Det känns så bra, säger hon och skrattar.
Nu börjar en ny väntan, en väntan på att myndigheten ska fatta ett beslut som kan resultera i ett efterlängtat pass.