Evald har glada minnen. Pigg, glad och med aptit på livet berättar Evald om sina minnen. Foto: Britta Stenberg.
Sommaren som gick fyllde Evald Mörtsell fyllde 95.
– Det är otroligt, men man börjar bli lite gammal, säger han och ögonen glittrar när han skrattar.
När han beskriver sin födelseort Tjäderliden är det med orden: ”Jag föddes i villande skog. ”Stället var avsides, 12 kilometer från närmaste centrala ort som var Adak, utan vare sig landsväg, telefon eller elström. Där växte han upp tillsammans med sina 8 syskon.
– Man fick roa sig bäst man kunde. Jag brukade jaga mycket, från det jag var barn, och så var det mitt motorintresse ...
Vi hoppar fram till tiden då han var 17 år. En viktig händelse i Evalds liv eftersom det var då han köpte sin första bil. Han hade huggit timmer, arbetat som dräng och sparat slantar.
Nu var det dags lära sig köra.
Ett år senare tog han körkort. Körde upp utan föregående körlektioner. Och när han ombads hjälpa till att köra lastbil, det var mjölkturen det var fråga om satte han sig självklart bakom ratten.
Evald skrattar hjärtligt åt brottet som nu är preskriberat många gånger om:
– Tror du inte på fasiken, jag blev stoppad av polisen. Dom påstod att jag kört för fort, ja, det är klart jag eldade på vad som gick, fast den bilen var det inget krut i för den delen. Jag försökte med bortförklaringar och sa att vi skulle bli försenade om vi skulle stå länge där.
Nu gällde det för Evald att ta trafikkort, annars skulle goda råd vara dyra.
Besiktningsmannen mutades med öl och cigarrer och Evald fick sin uppkörning.
– Besiktningsmannen frågade hur länge jag kört bil och jag svarade att det hade jag gjort i många år... Trafikkortet löste jag ut för fjorton kronor och sjuttio öre på posten. Någon månad därefter ville landsfiskalen i Malå träffa mig angående förseelsen. Jag kände mig säker på min sak. Och mycket riktigt ville han se trafikkortet. Jag räckte fram det och han skakade på huvudet och sa: "jag hade tänkt sätta dit dig för det där, men det går ju inte nu."
Evald njuter av minnet.
Det skulle bli många, många mil bakom ratten. 1942 startade han eget, köpte en mindre lastbil för person- och mjölktransporter. Senare startade han eget åkeri- och entreprenadföretag med ett tiotal anställda. Han körde stora trailers med tunga laster. Köra lastbil var en enkel match, tyckte han.
Han snirklade sig genom storstäder, körde till Norge, Finland och Danmark.
– Gick något sönder lagade jag det. Ingenting var omöjligt. Jag var bra på att fixa och laga.
Vattenpumpen gick sönder i Sundsvall, det tycktes omöjligt få tid på verkstad, men Evald körde in på ett ställe och frågade om han fick låna verkstan och lite grejer. När personalen kom tillbaka från lunch hade han själv bytt vattenpumpen.
– Dom häpnade och sa att jag borde sälja lastbilen för jag skulle få jobb där direkt, jag tror dom vart imponerade, säger han glatt.
När han ombeds plocka fram minnen är det motorminnena som dominerar. Allt möjligt som hänt efter vägarna, roliga eskapader.
– Du ska veta att jag aldrig kört på tok. Inte en enda olycka har jag haft under alla dessa år. Men jag har sett många, säger han.
– Det var så roligt att hålla igång. Jag körde lastbil tills jag var 80.
Fortfarande tar han bilen när han ska iväg någonstans.
– Jag kör bil. Men jag genomgår tester. Dom kollar syn, hörsel och reaktionsförmåga och mitt allmänna tillstånd. Jag har fått godkänt varje gång. Alla gamlingar ska inte köra bil, en del är rent av trafikfarliga och då ska dom sluta, säger han.
Resor har också fascinerat honom.
– Jag har bullrat på med mycket, men jag har också sett mycket. Medan Lydia levde åkte vi många gånger utomlands, det var härligt. När jag fyllde 95 reste jag och sönerna tillsammans till Turkiet, berättar han.
Något mera romantiskt möte än det mellan Lydia och Evald får man leta efter. Evald berättar:
– Jag brukade vara ute och cykla några mil efter arbetets slut. Den där kvällen mötte jag två flickor och en hade ramlat av cykeln och slagit sig väldigt. Hon blödde kraftigt från benet. Jag slet av mig skjortan, rev sönder den och gjorde ett bandage åt den stackars flickan.
Det var Lydia.
– Hon bjöd på kaffe efter det och var väldig imponerad av att jag hjälpt henne. Jag svarade henne: "Äsch, det var ju så varmt att det gick bra att vara utan skjorta".
Tre år senare förlovade de sig. Därefter kom giftermålet och de tre sönerna föddes. När Lydia blev sjuk och senare dog, skötte han om henne.
– Pojkarna har gått i mina fotspår, mer eller mindre. Jag har duktiga pojkar. Dom tycker om att arbeta.
Dans har varit passionen i Evalds liv. Och är det ännu. Han är en flitig deltagare på pensionärernas dagdanser på Malåborg. Nyss flyttade han från Adak där han bott hela sitt liv. Nu bor han på ett seniorboende i Malå.
– Det är klart det är en omställning, men jag tror det blir bra. Här får man se lite folk, det är nära till Malåborg så jag ska dansa. Jag har nära till mina söner, jag får lagad mat, som att bo på hotell ungefär, det blir bra det här, skrattar han.
Vilket är hans knep, om man nu vill bli 95?
– Jag har inte druckit alkohol, inte rökt, jag har varit mån om att röra på mig. Snarare har jag haft svårt att ”göra ingenting”, jag vill att det ska hända saker, helst hela tiden. Och visst, ja, jag är själv fascinerad över min höga ålder, det är otroligt det här. Att jag fått vara med om så mycket och får vara frisk och kry, säger han.
Evalds tre piggelinknep:
Dansa är livet. Evald Mörtsell bjuder upp Anita Östlundh till dans. Foto: Britta Stenberg.
