Varje sommar bär det iväg, och alltid till samma ställe. Det är jag och min kompis som drar iväg på den årliga fiskeresan. Än en gång har vi tänkt lura storharren till hugg. Om jag ska vara ärlig så är fisket faktiskt bara en ursäkt för att vi ska komma iväg. Det handlar framför allt om att lösa livets gåta och att återupptäcka alla möjligheter vi har. Här ute i skogen får vi vara ifred med våra tankar och omvärldens distraktion är långt borta.
Dit vi åker – nej, jag kommer inte att avslöja var – finns inte dessa störningsmoment. Vi kör tills vägen tar slut och där vid vägs ände bor en äldre herre. Han är uppvuxen i huset som bara ligger ett stenkast ifrån älven. En älv som stadigt och tryggt rinner ner mot kustlandet.
Man förstår ganska snabbt att han älskar sin plats på jorden och talar varmt och kärleksfullt om fisket i älven. Han titulerar sig som fiskeinformatör och på visitkortet står att läsa: Ingen tv, ingen restaurang, inga vägar, inga rastplatser, inget internet, ingen mobiltäckning – bara flugfiske. Så ska ett visitkort se ut.
Han slösar inte med sina ord, men när han väl säger något bör man lyssna noga. Mannen ruvar nämligen på djup kunskap om naturens tillgångar och begränsningar. Med åren har vi kommit honom lite närmare och han har så smått börjat dela med sig av sin visdom, men att påstå att han pratar mycket är att ljuga.
Varje gång jag kommer dit, där älven och naturen går hand i hand, rinner stressen av mig och det stora lugnet breder ut sig i mitt inre. Det här är ett ställe att längta till.
Förutom att harrarna kan vara väldigt stora så är även myggen av den kalibern, både många och stora. Men det är som en dansk besökare svarade på min fråga om det varit myggigt ute vid älven: ”Varje paradis har en orm.”
Så är det i paradiset – där storharren hugger och problemen bleknar.
Han slösar inte med sina ord, men när han väl säger något bör man lyssna noga.