I helgen ska jag laga mat i stora mängder och fylla mitt onödigt stora matsalsbord med personerna som betyder mest för mig. Anledningen till middagen är att en person jag känner väldigt bra (absolut inte jag, eh) fyllde år för någon dag sedan och det bästa sättet att uppmärksamma en födelsedag på är ju att bjuda på god mat.
Eftersom jag på senare år blivit lite av en matsnobb som gärna lagar mat länge och testar nya och allt svårare recept är middagsbjudningar en riktig favorit när det kommer till sysselsättningar. Men när det gäller min familj, som är ungefär lika konservativa när det kommer till mat som en gammal italiensk farmor, håller jag det enkelt men gott. Och vad är då inte godare, enklare (och en hyllning till alla italienska farmödrar) än pasta?
När jag bjuder någon på mat, eller fika för den delen, så hoppas jag givetvis att personen eller personerna som blir bjudna ska gilla rätterna. Bäst av allt är de som uttrycker ett "Mmmmm!" eller den förtjusande svärfarsvarianten: "Oj, så gott!". Beröm, smaskande och slurpande kan det helt enkelt inte bli för mycket av. Men förutom att laga uppskattad mat är det viktigaste jag vet vid bjudningar som överhuvudtaget innefattar något ätbart att sällskapet tar tillfället i akt att sitta ner och äta länge. Riktigt länge. Oförskämt länge.
Jag är uppvuxen i en familj där helgfrukostar avnjöts så länge att butikerna inne i stan hann stänga innan frukosten var bortplockad och tänderna borstade. Frukostarna sträckte sig över en sådan lång stund att jag blev oftast hungrig på nytt och började om att käka, för lägligt nog stod ju allt redan uppdukat. Visst var det viktigt att det som serverades var gott, men vad familjen Sjölunds helgfrukostar egentligen handlade om var att umgås. Sällan har åsikter, diskussioner och familjemedlemmars tankar fått komma till ytan lika framgångsrikt som under alla dessa frukostar. För den som nu får akut ångest över att inte spendera lika mycket tid med sin familj så kan jag väl trösta er med att vissa diskussioner ledde ibland till en, hm, viss dålig stämning.
Kalla mig sentimental, men dessa långa frukostar under uppväxten har troligtvis gjort mig finkänslig när det gäller middagsbjudningar med abrupt slut. För mig är det lika självklart att sitta kvar vid bordet och inte kasta i sig maten som att skaka hand på ett reko sätt vid nya möten.
Middagar ska ju framför allt vara en upplevelse på flera nivåer och då inte bara sett från vad som serveras på tallriken. Tillåt er därför att njuta länge och babbla på. Strunta i vad tv:n har att erbjuda och telefoner som piper.
Känns det ändå svårt? Då kan ni testa en riktigt pillrig maträtt som kräver en längre stunds ätande och koncentration (men dock inte något allt för krävande, då det bara kommer resultera till att alla sitter tysta och fokuserar på maten). Ett säkert tips är skaldjursfrossa eller varför inte fredagsmys-klassikern, tacos?
Dessa långa frukostar under uppväxten har troligtvis gjort mig finkänslig när det gäller middagsbjudningar med abrupt slut.