Veden upptog en stor del av Inger Ödebrinks vardag, då hon både sågade och högg veden för hand. Foto: Roine Sandlén.
STOPPA NYCKELHÅLET - DET DRAR
Klockan 04.09: Står på yttertrappan iförd nattskjorta, morgonrock och tofflor och är inte ett dugg förvånad.
Säsongens första snö har just anlänt, så hur gör jag nu för att komma ut på dass utan att bryta lårbenshalsen? Kontrollerar om tofflorna känns halkiga. Det gör de inte. Går iväg till dasset och tillbaka igen.
Klockan 07.08: Står på yttertrappan iförd nattskjorta, morgonrock och tofflor. Snön är kvar. Kanske har den blivit en aning tjockare, men inte mycket. Tofflorna visar återigen att de är halksäkra, och på dass är det kallt men torrt. Måste tänka ut något bra alternativ till vattendunken, som jag använt till att skölja av händerna med efter toabesöken, för vattnet kommer förstås att frysa.
Redan igår kväll tog jag i alla fall tag i problemet med nyckelhålet. Enda skyddet mot kylan utomhus är dörren mellan köket och verandan som är helt utkyld.
I köksdörren finns ett stort nyckelhål men ingen nyckel. Det räcker med att tänka efter bara lite grand samt att köra ner näsan intill nyckelhålet för att begripa att detta är, och kommer att bli, en ohållbar situation.
Kalldraget är påtagligt, och alldeles intill sitter ett av stugans elelement som går igång för minsta lilla temperatursänkning.
Proppar igen hålet med en bit hushållspapper, men bara provisoriskt. Ska testa med en tygbit idag. Förhoppningsvis håller den lufttätt på ett bättre sätt.
Sedan ska jag kolla om gummistövlarna är halkiga. Är de det får det bli kängor istället. Sedan ska jag ställa mig på yttertrappan, skåda ut över tomten och ta en riktigt skarp funderare.
Är det nu det ska skottas för första gången? Eller räcker det med att sopa?
NU HÄNGER DET PÅ DRAPERIET
Först när temperaturen kryper ner mot minus tio hinner verkligheten ikapp på allvar: kallras från alla fönster, iskalla golv och innanför köksdörren börjar det värka i fötterna under kvällsdiskningen.
Tillsammans utgör köksdörren och ytterdörren husets verkliga akilleshäl. Genom ytterdörrens glipor sveper isvindarna in på verandan och attackerar köksdörren utan förbarmande. En tygtrasa i nyckelhålet hjälper inte mycket. Här gäller det att ta till det grova vinterartilleriet, noga utprovat och testat sedan generationer tillbaka.
Folk som bor i gamla kåkar i Västerbottens inland har en hel del gemensamt: långa avstånd, en skällande hund i hallen och ett draperi innanför ytterdörren. Skrattretande tycker kanske den oinvigde, för vad kan några meter tyg åstadkomma mer än att se dekorativt ut?
Draperiet stoppar det värsta draget och minskar därmed kyleffekten. Det bildas en luftspärr mellan draperi och dörr.
I en kartong uppe på vinden hemma i stan fanns redan ett rejält tvådelat draperi i helylle med fantastiska sekelskiftesbroderier på. Ännu ett av dessa begagnatfynd som köpts för några ynka hundralappar. Det är en fantastisk textil från förr, ett mästerstycke som knappt någon nu levande människa skulle ha ork eller tid att tillverka. Men hon som en gång gjorde det (det var säkert en hon) måste ha ägnat dagar och veckor åt detta arbete.
Så har du en stuga med gles ytterdörr, och skulle du råka snubbla över ett tjockt, härligt draperi från sent 1800- eller tidigt 1900-tal, så köp det för guds skull omedelbart, innan någon annan hinner före, och spara det på ett säkert ställe. Det kommer alltid bistrare tider och då kommer du att välsigna detta inköp.
De små malhål som eventuellt kan ha tillkommit under årens lopp ingår i priset. Det är det som menas med patina, och det stör inte draperiets funktion på minsta vis.
KNÄCK NYCKELKODEN PÅ RÄTT SÄTT
Att det kändes lite förvirrat i början berodde enbart på att informationen härstammade från en helt annan tid i en helt annan by.
I den byn, och vid den tiden, låste folk ytterdörren och lämnade nyckeln kvar i låset. Sedan gick de sin väg.
Tack vare nyckeln så visste alla att där var det ingen idé att knacka på, där skulle det varken vankas kaffe eller pratstund den närmaste tiden.
Det var därför det var så förvirrat i början, för i den här byn, och i vår tid, hittar man då och då en ytterdörr där det sitter en nyckel i låset. Till en början utgick jag förstås ifrån att ingen var hemma men blev som tur var snabbt tagen ur den villfarelsen. Sitter det en nyckel i en ytterdörr i Finnträsk, då är nyckelns ägare hemma.
Därför sitter det en nyckel även i min ytterdörr. Om jag bara kommer ihåg att sätta dit den. När den väl sitter där så betyder det att jag är på benen, någorlunda anständigt klädd dessutom och redo att ta emot besökare. Förutsatt att dessa inte störs av odiskad disk i köket och en kanske ännu obäddad säng. Det kan vara lite segt och såsigt på morgnarna.
Nyckel i = hemma. Nyckel ur = borta någonstans. Men nyckel ur kan också betyda andra saker: Att jag just tagit mig en lur eller sitter med fötterna i en balja med varm- vatten eller är upptagen med något annat som är svårt att avbryta sådär i en hast. Och så plockas nyckeln bort när det mörknat framåt kvällen. Istället tänds brolampan, och eventuella besökare får finna sig i att knacka.
FÖRST LÄGGER MAN ETT GOLV
Tänk dig att du är en färsking i byn, inte har bott där särskilt länge och absolut inte en vinter. Vad vet du då? Egentligen?
Ta bara det här med snön. När den kommer så är det inte bara att sätta igång och skotta om du nu trodde det. Som allt annat här i världen krävs noggranna förberedelser för att denna syssla ska fungera så smidigt som möjligt.
Grannarna vet allt om det där, men det gör som sagt inte du och blir därför rätt överraskad en morgon vid åttatiden. För vad är det grannen har för sig med sin fyrhjuling på din tomt? Där far han omkring, fram och tillbaka, och minsann – far han inte uppför och nerför backen också. Flera gånger.
Vad är det som händer?
För det första: Du har en fantastiskt snäll och hjälpsam granne, klok och erfaren dessutom.
För det andra: Han packar ihop snön åt dig. För vad du verkligen behöver de närmaste sex månaderna är ett golv.
Den hoppackade snön bildar en fast yta och tack vare den kommer snöskottningen att gå så mycket lättare. Särskilt om du har tänkt använda en snösläde, modell större, för att fösa undan snön åt sidorna. Golvet gör att släden inte fastnar i stenar och grus och grästorvor utan snällt glider fram utan störningar.
Grannen har alltså gjort en första packning med hjälp av fyrhjulingens hjul. Nu är det dags för dig att hoppa ur morgontofflorna och hoppa i vinterkängorna istället, för nu ska golvet förses med den där extra finishen.
För tyngdens skull fylls snöslädens skovel med ett antal stora stenar. Sedan ställer du dig med ryggen mot slädens handtag, tar tag och börjar dra släden baklänges. Tänk på att handtagen kan behöva hållas upp lite så att själva skoveldelen med stenarna får ordentlig markkontakt. På så vis packas snön bäst.
Fortsätt att dra släden fram och tillbaka, hit och dit, över tomten. Förtröttas icke i första taget. Snöpackning kräver en kraftfull arbetsinsats som är både tung och svettdrivande.
När tomten är avklarad är det dags att packa snön, som ska bilda stigen i backen som förbinder din stuga med byvägen. Bli inte förskräckt över att backen ser väldigt lång ut. Backar blir alltid längre när det har ramlat ner snö på dem.
Snöskottning i backe är verkligen ingen lek, men nu har du, tack och lov, ett golv även där. Så nu ska du se att skottningen kommer att gå om inte som en dans så i alla fall en liten aning lättare.
