Ifrågasatt. Att vara elöverkänslig betyder inte att man är sjuk utan det är miljön som är sjuk, förklarar Ulla Eriksson, 65 år. Foto: Lars Eriksson.
Ulla Eriksson, 65 år, tar emot i sin välskötta trädgård som i dag målas extra vacker av höstsolens intensiva strålar. Hon visar upp en glad och positiv sida av sig själv, full av energi och kraft. Men så är det inte alltid, och så har det definitivt inte alltid varit – förutom den positiva sidan, för den har aldrig svikit henne.
– När jag fyllde 50 var jag 50 år gammal, men när jag fyllde 60 var jag 60 år ung, säger Ulla som menar att hon fått en ny chans i livet.
Ulla har tidigare i livet arbetat som postkassör, men var ofta sjukskriven på grund av migrän, värk i kroppen, kramper och mycket mer. Det hon inte visste då, men är helt övertygad om i dag, är att mycket av hennes problem bottnade i en elöverkänslighet. Redan i 20-årsåldern började hon få allergier och sedan tidigare hade hon många lagningar i tänderna med dåtidens material, amalgam.
– Det var väldigt mycket konstigheter i kroppen. I 20-årsåldern var det allergier, i 30-årsåldern var det migrän, i 40-årsåldern var det fibromyalgi och i 50-årsåldern blev det elöverkänslighet. Det gick bara nedåt, säger hon.
I dag förstår hon att en av orsakerna till hennes ohälsa var arbetsplatsen med alla lysrör, trådlösa telefoner och dataskärmar. Men även lagningarna i tänderna inverkade. Vissa av dem byttes så småningom ut mot guldkronor vilket gjorde att hon blev ännu sjukare eftersom guld tillsammans med amalgam frigör kvicksilver, förklarar Ulla.
– Jag samlade på mig så mycket gifter i kroppen.
Vid millennieskiftet blev hon sjukpensionär, endast 49 år gammal. Alla hade gett upp hoppet om att Ulla skulle bli bättre, sjukvården, arbetsgivaren, samhället och även hon själv.
– Då kändes det hopplöst.
Trädgården blev räddningsplankan när smärtorna var som intensivast. Hon klarade inte av att jobba i den, men drömmen levde. – För att överleva gick jag i mina tankar ut i trädgården och skapade, men så fort jag tappade koncentrationen kom smärtan tillbaka.
Något år senare, 2003, gjordes ett nytt försök med att sanera tänderna då både amalgamet och guldkronorna togs bort. Men den slutkörda kroppen reagerade starkt.
– Det blev kaos när de borrade bort lagningarna och metallerna kom i omlopp. Då tog jag mig nästan inte uppför trapporna till tandläkaren.
Saneringen av tänderna var tvungen att avbrytas och i december 2003 blev hon inlagd på lasarettet. Där blev de tvingade att ge Ulla blod eftersom hennes värden var så dåliga. Efteråt skulle det visa sig att hon hade magsår. När hon väl var hemma igen kom nästa smäll.
– När jag klev in i huset kunde jag inte andas, jag fick kramp i diafragman.
Förutom kramperna och smärtan hade hon fortfarande ett flertal allergier att tampas med samt en mage som inte fungerade som den skulle.
– Jag hade en förstoppad tarm. Som längst kunde det gå två veckor mellan toalettbesöken. Gifterna bara cirkulerade runt i kroppen.
Vid den här tidpunkten fick hon hjälp av en närstående som sökt efter information på nätet. Tack vare det fick hon vetskap om vad elöverkänslighet var.
– När jag läste om symptomen var det som att få bingo, allt stämde. Då visste jag vad problemet var.
Det blev bara svårare och svårare för Ulla att bo hemma i huset. Hon kräktes nästan varje dag och förlorade 14 kilo i vikt. I februari 2004 lämnade Ulla och hennes make Håkan villan i Bergsbyn och flyttade ut till en barack i Bodan, en bostad utan varken el eller telefon.
– Jag mådde så dåligt och trodde inte att jag skulle överleva tills nästa dag. Ibland var vi helt insnöade och kunde ha elva grader när vi vaknade inne i baracken.
Under den här tiden började Ulla laborera med sin kost. När hon tog bort gluten och mjölkprodukter mådde hon bättre.
– Det här var vändpunkten. Efter bara någon vecka med annan kost började krafterna så smått återkomma.
Så småningom försvann även fibromyalgin, migränen och allergierna. I maj samma år kunde Ulla och Håkan flytta hem till Bergsbyn.
– Det var fantastiskt att vara på benen igen.
I dag äter hon vad man kallar för stenålderskost, där hon framför allt utesluter de olika sädesslagen, alla mejeriprodukter och minskat radikalt på sockret. Allergierna är som bortblåsta för Ulla.
– Jag äter vilt, ägg, nötter och mycket grönsaker. Sköter jag kosten bra så klarar jag även elöverkänsligheten bättre. Det går både upp och ner, men jag har fått ett nytt liv. Varje dag är en gåva, till och med att skura toaletten är roligt, säger hon och skrattar.
Sedan ett halvår tillbaka är Ulla ordförande i Elöverkänsligas förening i Skellefteå som har 20-årsjubileum i år. Föreningen har ett 70-tal medlemmar. Många har precis som Ulla bollats runt inom sjukvården och inte fått någon hjälp. Dessutom har flera av dem haft problem med tandfyllningar, jobbat i sjuka hus eller varit utsatta för långvarig stress. Likheterna dem emellan är många.
Ulla påpekar att det blivit tuffare och tuffare för elöverkänsliga. Tidigare kunde man vända sig till företagshälsovården för att få hjälp, men nu finns inga läkare som sjukskriver någon för elöverkänslighet. Facket gick tidigare ut med informationsmaterial i ämnet, men nu pratar ingen längre om elöverkänslighet.
– Det har blivit tabu i samhället.
Det råder delade meningar om elöverkänslighet är en sjukdom eller inte. Ulla menar att det inte är människorna utan miljön som är sjuk.
– I en frisk miljö är vi elöverkänsliga friska, om vi inte lider av någon annan sjukdom.
Trots att sjukvården inte erkänner elöverkänslighet som sjukdom godkänner staten det som ett funktionshinder. Hemma i Ulla och Håkans villa i Bergsbyn har de inte behövt göra några stora ingrepp för att elsanera.
– Givetvis har vi slopat allt trådlöst, det var nummer ett . Sedan har vi tagit bort alla lysrör och lågenergilampor.
Andra drabbade kan behöva göra betydligt större och omfattande elsaneringar i sina hem. I Skellefteå finns möjlighet att söka elsaneringsbidrag hos kommunen.
– Vi är så tacksamma över att kommunen erbjuder det.
Ulla menar att det blir allt svårare för människor att undvika strålning, framför allt från alla trådlösa enheter som omger oss.
– Det är ett övergrepp, som en våldtäkt, att inte ens i sitt eget hem kunna freda sig från strålningen.
Hon befarar att allt fler kommer att drabbas av elöverkänslighet. Det är enligt henne en tickande bomb som vi skickar till de kommande generationerna, våra barn och barnbarn.
– Man brukar jämföra oss elöverkänsliga med kanariefåglarna som de hade nere i engelska kolgruvor innan gasmätarna fanns. Fåglarna slutade sjunga och trillade av pinn när luften blev dålig. Vi elöverkänsliga är som kanariefåglarna och blir sjuka innan alla andra blir sjuka.
Ulla är tacksam över att hon har fått en ny chans i livet, men hon vill poängtera ett det här är hennes historia och att verkligheten kan se helt annorlunda för andra elöverkänsliga.
– För mig har det skett ett underverk.
Elöverkänsligas förening i Skellefteå ger råd till oroliga som känner sig påverkade av omgivande miljö:
Reducera elektromagnetiska fält och mikrovågor så mycket som möjligt.
Sov gott, försök att få tillräcklig och bra sömn.
Ät sunt.
Utsätt inte din kropp för onödig påfrestning, till exempel strålning och kemikalier.
Skaffa dig kunskap.
Var rädd om dig. Minimera strålningen även om du inte är drabbad
Hemsida: www.skelo.se
Varje dag är en gåva, till och med att skura toaletten är roligt.