Koncentration. ”Jag har musik i lurarna när jag jobbar”, förklarar Emanuel Johansson. Foto: Lars Eriksson.
I Erisofts gamla lokaler i Ursviken pågår det undervisning, en undervisning som utgår från varje elevs behov. Så som det givetvis borde fungera för alla, men inte gör. Staffan Larsson är chef för specialenheten, grundskolans resurscenter, som ska hjälpa både elever och skolor vidare till en hållbar skolvardag.
– Elever misslyckas aldrig utan det är skolan som kan ha svårt att hitta anpassningar för det enskilda barnet. Här är det vår uppgift att hitta dessa lösningar som gör att barnen så småningom kan gå på sin egen skola. Det är alltid målet.
Grundskolans resurscenter har egentligen två uppdrag: att hitta former för stöd åt eleven och hjälpa hemskolan att anpassa sig efter elevens behov.
– Det låter kanske som att vi experimenterar, men det gör vi inte. Vi försöker att hitta hjälpmedel för att barnen ska klara av skolans krav.
För niondeklassarna Emanuel Johansson och Petrus Lundberg har det gjort stor skillnad att få vara här. De båda kompisarna känner att grundskolans resurscenter har hjälpt dem att komma vidare i skolarbetet. Emanuel har erfarenhet av flera olika skolor.
– Jag är här för att jag har svårt för vissa saker. Här är det lugnare och skönare än på Ursviksskolan där jag gick tidigare. Man får dessutom mer hjälp här, säger Emanuel.
Petrus håller med om att det är en mycket lugnare miljö här än på andra skolor. Att gå till skolan är inte längre något som känns jobbigt, utan nu går han till skolan utan oro.
– Jag kom hit för att jag hade problem med stora klasser. Tidigare har jag blivit mobbad och inte mått så bra. Här är det mycket tydligare och mina betyg har blivit bättre. Jag är mycket nöjd med att få vara här.
Verksamheten startade höstterminen 2015. Skolan, eller undervisningsgruppen som den egentligen benämns, har små klassrum och betydligt fler vuxna per elev. Här går det ungefär två elever per vuxen, mot tio elever per vuxen i de flesta andra skolor. Men verksamheten i Ursviken är en försvinnande liten del av hela grundskolan i Skellefteå. Av 9 000 elever går 26 på grundskolans resurscenter.
– Skolor är olika skickliga i de här frågorna, det är inget att sticka under stol med. De som säger att de inte kan anpassa verksamheten efter två elever utan måste ta hänsyn till de andra 23, de skolorna behöver vi jobba med. De där 23 kommer att kunna anpassa sig till allt, men de här två kan inte det. Från skolor som tänker annorlunda får vi inte hit några elever.
Staffan Larsson menar att skolan ställer väldigt höga krav på eleverna. Krav som inte fanns för 20 år sedan.
– 85 procent av alla barn klarar av det, men vad gör vi med resterande 15 procent? Det är inte lätt att leva i dagens samhälle. Om tio år önskar jag att färre barn behöver vara här och att vi jobbar mer ute i skolorna. Där skulle vi kunna förebygga misslyckanden.
Varje elev har en egen hemskola som har ansvaret för dem och det är dit de så småningom ska slussas tillbaka, för verksamheten i Ursviken ska inte vara en permanent lösning.
– Hela tiden måste vi ställa oss frågan om det här kan fungera på hemskolan. Men när vi väl har hittat ett arbetssätt som vi tror på, är det dags för oss att träna hemskolan på de nya rutinerna.
I vissa fall börjar de i andra ändan och startar arbetet i hemskolan. Där försöker de hitta lösningar som gör att eleven aldrig behöver komma till resurscentret. För grundtanken är hela tiden att skolan ska klara av alla elever.
– Egentligen är vårt uppdrag att avveckla oss själva. Om vi inte längre behövs, då har vi lyckats. Men det ser tyvärr inte ut att hända de närmaste åren i alla fall.
Situationen och utgångspunkten för de olika eleverna kan vara väldigt olika. En del elever kan känna stor ångest av att bara vara i skolan och då kan det vara en hög tröskel att få dem att lämna hemmet. Här kan resurscentret vara en möjlighet.
– Vi vill utmana eleverna, men det gäller att hitta rätt nivå på utmaningarna. För någon kan det vara en så enkel sak som att lämna klassrummet under rasten. En stor utmaning för vissa, för då tvingas de vara bland andra människor.
Flera av de här barnen har stora förmågor inom vissa områden, medan de kan vara totalt ointresserade av andra, förklarar Staffan Larsson.
– Skolan och övriga samhället är dåliga på att anpassa sig efter dessa människor. Man försöker att anpassa barnet utefter världen de ska leva i, istället för att anpassa världen efter hur barnet fungerar. Det senare skulle kanske vara bäst ur barnets perspektiv, men hur ska vi kunna förändra världen?
Tidigare har jag blivit mobbad och inte mått så bra.
Biljard. Petrus Lundberg, 16 år, trivs i uppehållsrummet, något han inte gjorde i sin gamla skola. Foto: Lars Eriksson.