Ta steget. ”Jag vill uppmana alla att våga och söka stöd, för bra stöd finns där ute”, säger David Marklund, 31 år. Foto: Lars Eriksson.
Han sitter och fingrar på några papper han skrivit ihop. Bokstäverna som varit så jobbiga under skolgången bildar en historia. En historia som börjar så ledsamt men slutar så hoppingivande. Det är historien om David Marklunds skoltid, från skolstarten i grundskolan till en högskoleexamen. Han är strukturerad och ordningsam, ett knep som han tvingas använda för att ta sig runt de små handikapp han tvingas leva med.
– Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda. Har aldrig känt att jag passat in någonstans.
Överskottsenergin och svårigheterna att koncentrera gjorde att han hade det svårt att uppfatta vad lärarna sa, därför valde han en helt annan väg.
– Skoltiden var frustrerande och jag blev flamsig. Det var jobbigt att vara i klassrummet så jag levde för rasterna istället.
Redan i första klass hade han svårt att sitta stilla. Alla vill vara duktiga och omtyckta så han hittade en scen där han kunde glänsa. På rasterna fick klassens clown vara stjärnan.
– Då fick jag uppmärksamhet och det kändes rätt. Om det blev bråk så var jag alltid där. Det kanske inte var jag som startade det, men jag var snabbt involverad.
De praktiska ämnena gick bra, men värre var det med de teoretiska ämnena. Lärarna har enligt David varit både bra och dåliga.
– Jag hade svårt för att läsa, skriva och räkna. Det fanns lärare som var hårda mot mig och i vissa fall elaka. Flera gånger har jag fått höra att jag var speciell och att jag hade damp.
Än i dag kan han känna obehag när han möter någon av dessa lärare. Självförtroendet maldes ner, bit för bit.
– En lärare sa: ”Du stavar som en kratta”. Det var jobbigt att höra. En annan menade att jag aldrig skulle klara av kursen. Då gav jag upp och kände att skolan aldrig skulle leda någonstans för mig.
I dag har han förklaringen till varför allt var så svårt – han har dyslexi och adhd. Något varken han eller skolan förstod då.
– Jag blandar ihop fyror med sjuor och jag har svårt att läsa från en sida till en annan. Stavning och sifferminne har jag också svårt med. Hela tiden försökte jag dölja det jag inte kunde, men ibland avslöjades det och då skämdes jag.
Han lärde sig aldrig grammatiken, för han förstod inte vad läraren sa. I dag är det framförallt hans bildminne som gör att han kan stava. Han vet inte alla gånger hur det stavas, men han kan se om ordet är rättstavat eller inte.
– Nya ord är svåra för mig.
Frustrationen över att inte förstå allt gjorde att han hade ganska stora humörsvängningar. Med stukat självförtroende och dålig självkänsla gick han ut grundskolan och sedan även gymnasiet. En skolgång som han klarade med nöd och näppe.
– Jag tror att jag fick betyg i alla ämnen utom matten.
David berättar sin gripande historia sakligt och lugnt, som att det handlade om en helt annan kille än han själv. I hörnet av rummet står ett naket skelett, Bruce. Döpt efter Bruce Banner som förvandlas till den gröna jätten i berättelserna om Hulken.
– Hulken är arg och frustrerad, men snäll. Så har jag också känt mig. Han har varit en stor idol för mig, därför har jag döpt mitt skelett efter Bruce Banner, säger han och skrattar.
Vändningen kom när David skulle ta motorcykelkörkort. Snabbt insåg han att det inte skulle bli lätt med de svåra läs- och skrivsvårigheterna han hade. För att få hjälp sökte han sig till vux i Skellefteå. Där träffade han en kvinnlig lärare, Ann-Christin Grenholm, som skulle visa sig vara en räddande ängel för David. Hon hjälpte honom igenom en dyslexiutredning samt att hitta olika studietekniker som fungerade.
– Hon byggde upp mitt självförtroende. Tack vare hennes hjälp lyckades jag läsa upp betygen och komma in på högskolan. Det kändes fantastiskt.
Med stärkt självförtroende och en vilja att utvecklas, började han läsa problemhantering och motivationspsykologi på LTU i Luleå. Här fick han viktiga insikter och kunskaper som han har haft stor nytta av.
– Jag fick förståelse för vad jag drevs av, att jag ville förändras för min egen och inte för någon annans skull.
Driv är inte alltid till godo utan det är viktigt att hitta de rätta och positiva drivkrafterna, menar David.
– Det är extra viktigt för människor med en tuff en skolgång, de kan drivas av fel anledningar.
David har också sökt vård för sina humörsvängningar, men då inte fått någon hjälp. När han kom över en bok om adhd fick han upp ögonen.
– När jag läste boken kändes det som att den var skriven om mig, allt stämde in. Det var helt fantastiskt.
Han sökte sig till ett adhd-center i Stockholm och där fick han till slut sin diagnos.
– Det var en enorm lättnad att få sätta ett namn på mitt problem.
I dag har David mediciner som gör att han lättare kan hålla koncentrationen uppe. Han har också under årens lopp hittat olika förhållningssätt och rutiner som underlättar vardagen.
– Jag har tränat väldigt mycket för att orka hålla fokus och fungera. Intag av socker är också något som jag försöker att undvika för att inte få kickar.
David började under högskoletiden studera andra personer i sin omgivning.
– Om det var någon på skolan som till exempel läste väldigt mycket och lyckades i skolarbetet försökte jag att ta efter det beteendet.
Han sökte dessutom upp en massa människor som lyckats i olika yrken, en psykolog, lärare, kirurg, forskare samt Charlie Söderström i Lyxfällan. Gemensamt för dem alla var att de hade ett öppet sinne för nya saker och tillät sig att hamna i obekväma situationer.
– Det har jag försökt att tillämpa under skoltiden. Tack vare det lärde jag mig en massa nya saker och utvecklades som människa.
Detta blev ett helt nytt förhållningssätt. Tidigare i livet hade han undvikit och flytt från allt som kändes obekvämt.
Nu har David fått revansch och det ordentligt. Drömmen har gått i uppfyllelse. Han har klarat av den femåriga utbildningen på Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Stockholm och är nu färdig kiropraktor. Men trots sina läs- och skrivsvårigheter gjorde han det med högsta fart.
– Jag läste in den femåriga utbildningen på fyra år. Det har gått bra, säger han och tittar upp med ögon som lyser av stolthet.
I dag inser David att det faktiskt inte finns några gränser för vad som är möjligt. Att bli kiropraktor är inte längre ett slutmål utan bara ett delmål. Ett delmål som han kommer att njuta av i några innan det är dags att vandra vidare i livet.
– När jag satte upp målet på att bli kiropraktor var jag väldigt begränsad i mitt tänkande. Trots att det varit min högsta dröm inser jag nu att jag både vill och kan göra mer. Jag känner att livet inte har några begränsningar.
Ekonomi och företagande kan vara nästa mål på livets väg för David.
– Siffror har varit mina fiender, men nu gillar jag dem.
Hur gick det med motorcykelkörkortet då? Nej det blev inget körkort, utan det blev ett nytt liv fullt med framtidshopp istället.
Flera gånger har jag fått höra att jag var speciell och att jag hade damp.