Foto: Lars Eriksson.
Alla goda ting är tre och systrarna Eriksson, Skellefteå, är inget undantag från den regeln. De bor under samma tak tillsammans med sina föräldrar och katten Kitty. Det märks ganska snart att de har ett speciellt förhållande till varandra. Gång efter annan påbörjar den ena systern en mening som de andra två fyller i och avslutar, på ett helt naturligt sätt. De är så samspelta att det känns som att de talar med en röst.
– Det är en tävling att få säga något först. Vi tävlar alltid, framför allt jag och Sofie, förklarar Sanna.
Sofie och Sanna har båda spelat fotboll under uppväxten. Hela tiden har de konkurrerat om vem som är bäst. De har till och med tävlat om vem som skulle komma tillbaka först efter en korsbandsskada, som de båda drabbades av vid ungefär samma tidpunkt. Rehabiliteringstiden blev en enda lång tävling.
– Jag vann, utbrister Sofie.
De sitter i soffan och pratar om sitt gemensamma liv. De har givetvis sina egna liv, men de är även sammanlänkade av sitt nära släktskap. Sofie, Jennifer och Sanna är inte bara vanliga syskon, de är trillingarna som bråkar och tävlar, men också håller av varandra.
– Man behöver aldrig känna sig ensam utan vi har alltid varandra, säger Jennifer och får medhåll av de andra.
På frågan om vem som bestämmer säger de snabbt, alla på en gång: ”Jag”, och så börjar de skratta igen. Ett gemensamt skratt och glädje som hela tiden ligger och bara väntar på att komma fram.
– Vi har alla olika personligheter: Jennifer har kortast stubin, Sofie blir gnällig och jag blir sur, säger Sanna samtidigt som de andra två påpekar att Sanna faktiskt är den envisaste person som finns.
När de ska beskriva varandras bästa sidor lyfter de fram att Sofie är omtänksam, Sanna passionerad och att Jennifer alltid finns där om någon behöver prata eller bara få tröst.
– Om man verkligen är ledsen kan man gå in till Jennifer och få en kram. Hon har alltid tid om det är allvar, säger Sofie.
Sofie och Sanna är till utseendet väldigt lika varandra. Dessutom ligger deras röster i samma tonläge. Så lika att de till och med har lyckats lura sin egen mamma.
– När vi var små och mamma ringde hem kunde Sanna svara och låtsas att det var Sofie, avslöjar Jennifer och får med sig de andra i ett förlösande skratt.
Det är faktiskt inte så konstigt att Sanna och Sofie är så lika varandra för de stammar från samma ägg, de är enäggstvillingarna som dessutom är trillingar. Jennifer är längre och liknar inte de andra två mer än att man kanske förstår att de är syskon. Hon påbörjade livet i ett helt eget ägg, men ändå tillsammans med de andra två.
– Sanna och Sofie har gjort allting tillsammans. När de var små hade de till och med likadana kläder. Jag har varit lite mer för mig själv och det har varit jätteskönt.
Att vara en av i en trillingskara är ganska speciellt menar tjejerna.
– Vi har inte bara växt upp tillsammans utan gått igenom alla faser i uppväxten samtidigt och tillsammans. Jag tycker synd om pappa – fyra kvinnor i samma hus, säger Jennifer och Sofie fortsätter:
– Mamma rekommenderar att vi inte ska skaffa trillingar, säger hon och Sanna utbrister:
– Gud så jobbigt att få trillingar!
De har inte bara haft positiva känslor för varandra. Många gånger har avundsjukan mellan systrarna varit jobbig att hantera.
– Nu är vi vänner. Men när vi var små bråkade vi till och med om våra kompisar. Vi ville ha dem för oss själva, säger Sanna.
I dag ser relationen betydligt bättre ut och banden är stärkta. De är överens om att deras nära relation också har ett pris: de känner sig mer sårbara.
Sanna:
– Om någon av mina systrar mår dåligt mår även jag dåligt.
Sofie:
– Jag känner alltid en oro för det ska hända de andra något. När till exempel Jennifer jobbar sent och ska gå hem på natten är jag orolig ända fram till att hon kommer hem.
Jennifer:
– Om det skulle hända något med Sanna eller Sofie då skulle jag endast vara två tredjedelar. Vi behöver vara tre för att jag ska känna mig hel.
Det är en tävling att få säga något först
Sofie, Sanna och Jennifer är syskonen som bildar en trio. De är trillingarna som håller ihop i både vått och torrt. Foto: Lars Eriksson.