St. Marys Church i London. Foto: Lars Eriksson
Det är rått och lite kallt när vi träffas vid tunnelbanestationen Clapham Common i sydvästra London. Bilarna passerar på alla sidor av den lilla stationsbyggnaden som sticker upp från underjorden. Som en fond breder den stora parken ut sig i bakgrunden.
Thomas Idergard skulle ha kunnat var en toppolitiker eller framgångsrik entreprenör i reklambranschen. Han hade både kapacitet och erbjudanden, men det var något helt annat han sökte. Då när han var mitt i smeten visste han inte det, men nu kan han se det tydligt.
– Jag upptäckte att jag predikade ett falskt evangelium. Det var inte för att det var Moderaternas politik, det hade varit lika falskt om det hade varit Socialdemokraternas politik.
Vi lever i en tid där politiken och reklamen överöser oss av budskapet om att vi kan göra vad vi vill. Vi ska mäkta med allt från ett framgångsrikt arbete till familjeliv. Till det ska vi dessutom ha en rik fritid och en perfekt kropp, allt till 100 procent. Alla vet att det är en lögn, menar Thomas.
– Jag har sett det och själv varit en del av det. Systemet är falskt för att vårt liv är kort och begränsat i tiden. Den tiden är till för att vi ska göra val som präglar oss i evigheten, säger han och påpekar att vi faktiskt är skapade för ett evigt liv.
För 46 år sedan föddes han i Arvidsjaur, men växte upp i Skellefteå Här formades hans politiska intresse. Det var Moderaterna och MUF som blev den politiska hamnen. Under hela barndomen fanns Gud med. Thomas föräldrar var pingstvänner.
Farbror Per var präst i Svenska kyrkan och blev så småningom katolsk präst i Skellefteå. Nu ska Thomas bli jesuitpräst och har gett Gud, jesuitorden samt påven de tre löftena som kommer att innebär att hans liv kommer att gestalta sig på ett helt annat sätt än tidigare.
Lydnad, celibat och fattigdom är det som gäller för resten av hans liv. Han har avyttrat allt han äger och har, allt för att kunna koncentrera sig på frälsningens väg. Det kommer varken att bli något familjeliv eller någon ny framgångsrik karriär som ger materiell rikedom i Thomas liv. De dörrarna är nu stängda.
– Som min gamla gamle biktfader sa: ”Thomas nu ger vi järnet”. Det är vad det här handlar om, vi ger järnet för Jesus, säger han och skrattar.
Lydnaden till jesuitorden och påven gör att han egentligen inte kan påverka var i världen han hamnar efter utbildningen. Men det finns ett behov av svenskar som jesuitpräster i Sverige. En lösning som han både är beredd på och tycker känns bra. Men helt säker kan han inte vara.
En del i hans nya liv är att släppa kontrollen och inte fundera så mycket på framtiden. Han förklarar att han nu så här i efterhand kan se att engagemanget i politiken också var en del av Guds plan. Där har han steg för steg visat på saker Thomas måste uppleva och träna på innan det var dags att finna, som han säger, ”den sanna livsuppgiften”.
– Jag reser på kallelsens väg. Om jag ser det ytligt kan jag inte förstå varför jag lämnade politiken. Jag var bra på det och jag hade kul. Men ändå: den gav mig inte frid. Jag kan inte förstå annat än att det som skedde var Guds vilja. Han ville att jag skulle uppleva och dra slutsatser av det. Jag kanske behövde träna på saker och ting innan jag kunde ägna mig åt att vara i hans tjänst.
I dag har han inga problem med pengar eftersom han inte har dem. Mat, husrum och andra nödvändiga utgifter står jesuitordern för. Inget krångel med räkningar i slutet av månaden, med andra ord. Men inte heller några möjligheter att kunna shoppa loss i Londons alla butiker.
Ytligt sett skulle han kunnat vara vilken framgångsrik man som helst. Han är prydligt klädd med mörka byxor, en mörk jacka, rutig skjorta samt en blågrå kavaj.
Det är endast ett litet märke på kavajslaget som avslöjar hans tillhörighet till jesuitorden.
Vi promenerar bort mot den närliggande kyrkan, St. Marys Church. En kyrka som han besöker någon gång i veckan. Det sitter en ensam man längst bak och en äldre kvinna är på väg ut från den vackra och lilla kvarterskyrkan.
Thomas knäböjer och gör korstecknet när vi kliver in i kyrkorummet. Med viskande röst visar han runt i kyrkan där takvalvet är högt, men där väggarna nästan försöker att omfamna oss. Ljuset utanför tränger igenom de vackra fönstren och skapar en andaktsfull stämning i rummet.
– Alla kristna är kallade att vandra på den smala vägen. Sedan har vi flera filer att färdas på. Jag vandrar i en fil och du i en annan, men det gör inte mig ett dugg mer helig än någon annan.
Jag har fått en speciell uppgift av Gud och det är att ge andra det jag själv har fått – en väg med Jesus Kristus. På samma sätt som en annan kristen har fått i uppgift att vara familjefar eller familjemor.
Vi kliver in på ett litet kaffe. Med en kopp kaffe och croissant framför sig försöker han förklara sitt livsval som för de allra flesta kanske känns lite knäppt. Han pratar både ivrigt och mycket, ibland känns det nästan som en predikan. Det märks att han tidigare har varit politiker och debattör.
Allt säger han med stor övertygelse. Ibland spricker hela ansiktet upp i ett leende som får ögonen att gnistra till. Han vet vad han vill och han har talets gåva. Men det är sådana livsavgörande val han gjort så det är ändå svårt att ta in allt han säger.
– Den första gången jag besökte en katolsk mässa i Sankta Eugenia kände jag: ”Här hör du hemma Thomas”. Det kändes jätteknäppt och pinsamt. Jag hade trillat in där dagen efter en fest. Jag satt på sista raden och undrade om de verkligen ville ha mig där. Plötsligt får jag en förnimmelse: ”Här ska du verka”.
Då, när Thomas var politiskt aktiv, propagerade han för sänkta skatter och personlig frihet. I dag, utan pengar och med löften om att leva i celibat samt lydnad, känner han sig riktigt fri för första gången i livet.
– Man kan säga att jag är nolltaxerare i dag eftersom jag som student inte har ett öre i inkomst, säger han och skrattar hjärtligt.
Med en tillbakablick på sitt liv ser Thomas att han sällan har gjort något riktigt fullt ut. Politiken hoppade han av just innan de riktigt stora uppgifterna var inom räckhåll. Många trodde att han skulle få en framträdande roll i partiet.
Han var visserligen MUF:s ordförande under några år. En post han tog över efter Fredrik Reinfeldt. Men när det var dags att ta steget in i riksdagen och fortsätta den framgångsrika karriären hopade han av.
Klivet blev till reklam- och kommunikationsbranschen. Där gjorde han givetvis succé och vi fick vänja oss att se honom i morgonsoffan i SVT. Ett naturligt steg för någon som alltid har argumenterat med stor övertygelse. Den vägen tog också slut när den skulle börja ge frukt.
När han fick erbjudanden om delägarskap i firman han jobbade på hoppade han av, igen. Ett mångårigt förhållande tog slut. Det fanns inga barn med i bilden, kanske också ett tecken på att inte gå hela vägen.
2009 konverterade han till katolicismen. Några år senare klev han in som novis i jesuitordens novitiatshus i Nürnberg. Vägen mot att bli jesuitpräst var påbörjad. Under den tiden gjorde han också praktik på Vatikanradion i Rom.
– Jag träffade påven och skakade hand med honom. Det var 2014. Dessutom var jag på tre påvemässor. Han är den första jesuiten som blivit påve. Vi har ju bara funnits i drygt 500 år. Det är ju en kort tid i kyrkans historia, säger han.
För närvarande läser han teologi i London för att så småningom bli jesuitpräst. Han har två års studier kvar, men när han sedan kan bli prästvigd är oklart. Det är en process som man inte i förhand kan veta hur lång tid den tar.
Han lever i ett kollektiv tillsammans med åtta bröder som också är på väg att bli präster i orden. Kanske något oväntat av en man som i stora delar av livet har propagerat för den individuella friheten.
Nu sitter han här i London och berättar lika engagerat som alltid om sin övertygelse. Det som varit vill han inte recensera och han tycker att politiker gör ett viktigt jobb. Men att prata om vad som är rätt och fel i politiken vill han inte. Han vill däremot prata om människans väg mot heligheten och frälsningen, en väg som sträcker sig genom hela jordelivet.
Det är ingen enkel väg och frestelserna är stora, men absolut inte ett omöjligt mål. Enligt Thomas pågår frälsningsarbetet ända fram till dödsögonblicket. Det är först då vi kan veta om vi blir frälsta. Slutligen är allt upp till Guds nåd, förklarar han.
– Det finns många fler helgon än vad kyrkan vet och har helgonförklarat. Men målet för kyrkan är att alla ska bli helgon.
När vi kommer ut från kaféet skiner för ovanlighetens skull solen över Londons gator. Han tar mig i handen och ser mig djupt i ögonen.
– Må Gud välsigna dig och de dina, säger han vandrar bort längs Clapham High Street.