Kära hustru, jag kanske glömde den där väskan för vi hade för många kollin med oss, men det får man väl inte säga i det här pk-förhållandet längre. Stefan Löfven upplever sin hittills värsta kris med sin regering och jag upplever en liknande kris med min regering (boom, gubbskämt). Jag hade ett enda jobb, och inte ens det kunde jag fixa.
Fem minuter till stängningsdags på en livsmedelsbutik i polska Sopot. Jag och min hustru och våra tre barn har ganska precis landat i Poland, som barnen kallar det. I morgon anländer brorsan, hans sambo och mina föräldrar. Jag ska handla frukost och andra förnödenheter. Lätt andfådd frågar jag vaktmästaren vilken öl som är god. Han pekar på en och säger okej öl. Det visar sig att ölen inte bara är okej utan även heter O.K. Beer. Billigast dessutom, försäkrar vaktis. Den som han dricker. Perfekt.
Går hem, öppnar dörren till lägenheten och förväntar mig lovord för min heroiska insats jag lämnade lägenheten bara några minuter före stängning och det låg ändå typ 500 meter från huset, så …
Men nej, inga lovord skanderades. Istället möts jag av en fråga från min hustru.
Saknar vi inte en väska?
Eh, nej? svarar jag.
Jag hade själv inventerat vid ankomst. Alla datorer, paddor, telefoner, pass och barn var på plats, så inte kan vi ha glömt någon väska … men fasen. Väskan med alla Kickis och barnens kläder. Få se nu. Var det inte jag som var ansvarig för den väskan?
Gówno. Skit också.
Det var inte bra, säger Hildur som uppenbarligen valt sida.
I det här läget skulle jag så gärna börja skylla ifrån mig. Skulle exempelvis kunna klaga över mängden väskor, påsar och ryggsäckar som vi hade med oss. Men i vårt förhållande är åsiktskorridoren tragiskt trång på just den fronten. Många och långa är konflikterna som börjat med att jag klagat på antalet kollin vi ska hålla koll på, varpå jag fått höra att jag kanske skulle engagerat mig under packningen om jag hade sådana starka, avvikande åsikter. Jag får be om ursäkt och samla ihop så många kollin jag kan.
Men pappa, varför glömde du väskan på flygplatsen egentligen? fortsätter Hildur.
Förlikar mig med mitt öde och börjar ringa till Gdansk Airport för att kolla. Hamnar slutligen hos en säkerhetsvakt. Han berättar för mig att han samlar ihop många, många, många, väskor varje dag och att de alla hamnar på avdelning för upphittade väskor. Dit kan jag ringa i morgon bitti.
Din väska bör vara där, eller nej, den är där.
Sprättar en öl (och gissa vad, den var helt okej). I morgon avgörs min framtid. Finns förvisso inget semesteransvar jag kan bli avsatt från som jag inte redan förlorat, men att hitta väskan och återfå en gnutta heder. Ja, det vore inte helt fel det.
Życz mi szczęścia. Önska mig lycka till.
