Kaos råder hos familjen Ekenstedt. Det är kvällen inför avfärd till USA och knappt en pinal är packad.
Varför? Familjens ankare, min älskade hustru, har varit ur spel hela dagen. Började redan vid frukost. Hon fick inte i sin en enda tugga. Något knas med magen.
”Kanske var laktos i maten ändå”, säger hon. Sex timmar senare ligger även jag och kvider i soffan. Magen löper amok.
”Men vad kan det ha varit som vi käkat?” frågar jag, som inte laktosintolerant.
I bakhuvudet ligget den självklara sanningen och pockar – det är inte någon matförgiftning. Det är aldrig matförgiftning. Den är en vanlig, hederlig magsjuka …
… men magsjuka, det smittar. Och det vill man inte gärna tro att man gör om man ska resa över Atlanten med ett hundratal okända resenärer. Nej, det är något man hemskt gärna blundar för – ty endast ett monster skulle utsätta sina medmänniskor för något så fruktansvärt.
Väskorna packades i ett delirium av illamående. Kanske var det en fråga om inställning, men varken jag eller Kicki kräktes under kvällen.
Nästa morgon får vi skjuts till Umeå flygplats av min mor. Vi flyger till Stockholm. Packar in familjen på flygplatshotellet och dagen därpå bär det av mot staterna.
Magontet börjar avta. Fortfarande inga spyor. Kanske det ändå var något vi åt ändå.
Men så kommer rapporten hemifrån. Mamma har insjuknat. Värsta magsjukan hon haft sedan muren föll.
Att rädda medlemmarna på plats i USA är också för sent. Redan morgonen efter vi landat i Colorado och checkat in i vårt extremt effektiva airbnb-boende insjuknar svärmor.
”Det måste ha varit hamburgaren vi åt på flygplatsen”, säger hon.
”Men … vi alla åt ju samma hamburgare?”, säger jag frågande.
Det är inte lätt att sätta en person i karantän när elva personer delar på ett litet uthyrt radhus, men vi gör vårt bästa. Svärmor förpassas till eget rum och får en egen toalett (den hon redan erövrat, så att säga).
”Nej, det var inte magsjuka. Jag är frisk nu”, förkunnar hon prompt några timmar senare.
Okej.
Svärmor Päivi är en finsk naturkraft och det går inte att övertala henne om hon inte redan är övertygad. Denna strid går således inte att vinna med rationella argument eller logiska slutsatser.
Inte ens när vi blir varse att det första värdparet även de har insjuknat kan sanningen mottas.
Sedan får ytterligareen person i sällskapet ont magen. Denna gång min svågers tjej.
”Jag åt väldigt mycket Cheetos. Måste vara det.
Jag går sönder. Nej, nej, nej, NEJ! DET ÄR MAGSJUKA! Jag är fullkomligt förtvivlad över mina medresenärers motvilja att ta sitt förnuft till fånga.
Dan, en man som har en Alpackafarm utanför Denver i Colorado, får syn på vår färskaste sjukling och frågar hur det är fatt.
”Jag mår illa”, svarar Joy.
”Okej, men du. Jag har vad du behöver. Ett te som de dricker i Sydamerika när de jobbar på höga höjder. Visst var ni till Rocky Mountains i går? Du kommer må mycket bättre. Du har bara blivit sjuk av den höga höjden. Vi var sjuka i flera månader efter att vi flyttade till ”the Mile High City”. Kräktes jätteofta”.
Hon drack teet och ungefär en grisblink senare var hon så gott som återställd.
Hela min världsbild är raserad.
Andra Staten:
Colorado – Nothing without providence