23-årige Pontus Lundström i Malå är en vanlig kille. Och gillar just det. Att allt är vanligt. Men Pontus har gjort en livsresa som är allt annat än vanlig, och som kanske, just på grund av den, har gett honom perspektiv på vad han uppskattar.
Från början var allt idylliskt:
– Jag blev förälder precis innan jag skulle fylla nitton. Bodde i Ursviken med min sambo och vi hade det jättebra. Det var en trygg tid. Jag trivdes med livet.
Han hade gått jordbruksgymnasiet och ville börja jobba med skogsmaskiner. Sökte. Fick jobb. Ett bra jobb, som maskinförare.
Och precis när allt såg sådär ljust och harmoniskt ut, då hände det:
– Det var 2011, under vårförfallet. Jag höll på med en avverkning på Näsudden utanför Malå. En dag började jag må gräsligt dåligt, fick frossa, och spydde med jämna mellanrum.
Pontus stannar upp. Tänker efter. Detaljerna ligger långt bort.
– Maginfluensa, tänkte jag förstås. Men det gick inte över. Jag gick till doktorn, fick penicillin, men det blev bara sämre. Jag började fatta att det inte var okej med mig. Jag tänkte råttpest och sådana grejer.
På lasarettet i Skellefteå fann de en knöl som satt utanpå halsen.
Det visade sig vara Hodgkins lymfom. En form av cancer som företrädesvis drabbar unga människor.
Vilken var din reaktion på det?
– Ingen särskild. Tänkte att man får väl bota mig då. Min sambo blev rädd, hon hade googlat och hittat massor.
Så började resan. Pontus fick vistas på lasarettet under cellgiftsbehandlingen och strålning.
– Det var en hemsk tid, jag låg där över fyra månader. Isolerad i ett rum i perioder. Det var jobbigt. Jag var helt lämnad åt mig själv. Till och med personalen kom i skyddsdräkter. Det var helt absurt. Overkligt. Ungefär som på film. Jag var själv inne i någon slags frånvarande bubbla, säger han.
Vad tänkte du på då?
– Allt och inget. Jag var som inne i en frånvarande bubbla, säger han.
Samtidigt som han ger beröm åt alla som stöttat honom, som brydde sig, säger han att det var svårt att förhålla sig till omgivningens omsorg.
– När folk brydde sig var det inte bra, när de inte brydde sig blev man förbannad, säger han.
Hur skulle han själv bete sig om någon vän blev sjuk som han själv varit?
– Jag skulle åka dit och hälsa på. Inte ens fråga om jag fick komma. Bara försöka få den personen att tänka på något annat.
Kroppens snabba förändring blev tuff:
– Jag var fysiskt vältränad innan. På kort tid såg jag hur min kropp blev tunn och mager, tappade hår, ja, när ögonbrynen föll - det var nog det värsta.
Han värmer mat åt Isabella. Hon vill delta i samtalet. Pontus förklarar vad vi gör. Numera är han och Isabellas mamma separerade.
– Vi är jättebra kompisar, Jennie och jag. Gör det bästa vi kan för Isabella. Varannan vecka är jag pappa på heltid.
Tiden tillbaka blev svårare än han trott. När behandlingen var över fick han jobbigt med relationer. Kände sig i obalans.
– Jag sökte hjälp. Fick redskap att förstå mitt beteende, jag behövde tänka igenom vad som hänt och bestämma mig för vem jag ville vara.
Gurans gym blev för honom bryggan över till det liv han har idag. Styrketräningspassen har gett honom den vältränade kroppen tillbaka, och någonstans där inne har han ett hopp om att utvecklas inom sporten styrkelyft.
– Jag har skador som kanske inte gör mig hundra procent hel igen, men ska ändå försöka. Jag låg ju där på isoleringen och läste träningsbloggar - mitt mål blev att träna kroppen. Komma tillbaka. Återfå kropp och balans.
Vad lärde sjukdomstiden dig?
– Att jag inte har svar på alla frågor, som jag trodde att jag skulle ha. Att det räcker med att allt är som vanligt. Sitta och dricka kaffe och prata med goda vänner är det bästa jag vet. Då känner jag att jag är som vanligt igen, och det känns jätteskönt.
