Telefonbänk i ek med tygklädd sits. Låda för telefonkatalogen. Bänkar av denna typ beställdes bland annat hos Gunnars Industrier, en föregångare till Ikea som designade ...
Trots att staten, via Televerket, hade monopol på telefonin i landet så var det ändå ständigt förändringar på gång och alltfler växlar automatiserades.
Att själv kunna slå hela numret till faster Greta i Stockholm och faktiskt komma fram direkt, det var något helt nytt. Tänk att äntligen slippa slå anropsnumret 000 för att komma till en växeltelefonist, berätta för henne vilket nummer faster hade och i värsta fall vänta två timmar innan växeldamen ringde tillbaka och berättade att linjen var ledig och att lilla faster var beredd att prata i andra änden.
Visserligen gick det inte att ringa utan hjälp av växeltelefonist till hela landet ännu, men grävskoporna jobbade för högtryck och ibland grävde de av någon kabel så det blev helstopp i telefontrafiken. Men vad gjorde det, nu när det äntligen fanns lättmemorerade riktnummer att pilla fram på apparatens nummerskiva.
Riktnummer var också en nyhet och på Norran tog man sitt folkbildande samhällsansvar på allvar. Hur detta med riktnummer fungerade, det förklarades inte bara noga och omständligt, utan flera gånger om i samma, mycket långa, tidningsartikel:
"Om en abonnent i Skellefteå riktnummerområde skall ringa t. ex. till Umeå slår abonnenten sedan han lyft mikrofonen och erhållit kopplingston Umeås riktnummer 090 och sedan ny kopplingston erhållits slås adressabonnentens eget telefonnummer."
Det antal abonnenter Skellefteborna kunde ringa till, utan hjälp av telefonist, var vid denna tid drygt en tredjedel av landets drygt tre miljoner telefonabonnenter. Men fler skulle det alltså bli.
I många svenska hem ringdes det självklart från hallen. Det var oftast där familjens enda, ack så fast inkopplade, telefon med mikrofonsladd och nummerskiva hade sin givna plats. Och stod den inte på en telefonhylla som hängts upp på väggen så stod den på en telefonbänk. Denna praktiska möbel, vars ena halva var avsedd för telefonen och vars andra halva ofta var en tygklädd, skumgummimjuk sits, var en självklar del av den moderna inredningen. Bänken fick gärna vara av teak. Det kunde den hängande telefonhyllan också vara, men den kunde också vara en krusidulligare sak av bambu med bubblig råglasskiva.
I hallen kunde den som hade råd ha riktigt härliga långsittningar på sin telefonbänk.
Samtalets längd mättes i x antal markeringar och varje markering kostade 8 öre. Ett lokalsamtal kunde aldrig bli längre, eller dyrare, än en markering.
Men ju längre bort, desto kortare tid mellan varje markering. Om samtalet med faster Greta i huvudstaden drog ut på tiden, då kunde det bli riktigt dyrt, för var åttonde sekund tickade en ny markering fram. Tio markeringar blev inte bara 80 sekunder. Det blev en utgift på 80 öre också.
Tänk att äntligen slippa slå anropsnumret 000 för att komma till en växeltelefonist.
… "Spektrum". Bänken, som inte är avsedd att sitta på, är tillverkad av ek och teak. En typisk representant för sin epok. Båda telefonbänkarna finns hos Anteak i Skellefteå.
Det egna numret var noterat längst fram, längst ner. Efter några samtal hade lurens spiralsladd snott ihop sig till ett enda tjorv. Kunde bara åtgärdas genom att låta luren hänga ner och snurra upp sig.
Produktionstiden för nya telefonkataloger minskade från sex till två månader. Abonnenterna fanns i ett maskinskrivet kortregister som lätt kunde ändras, fotograferas av och sedan tryckas.
I Sundsvallbankens lokaler, Nygatan 41, Skellefteå, visade Televerket sin utställning "Telefonparaden – Från Bell till våra dagar". Öppet under banktid och fritt inträde.
Luren var ganska tung. Man blev både trött i armen och svettig i örat.
I Tyskland lanserades en telefon med nummergropar istället för tangenter eller nummerskiva. Telefonens minne kunde spara ett par, ofta använda, telefonnummer.