Skapa. I sin lilla ateljé i Rivhuset sitter Skelleftepoeten Lo Lindström, 20 år, och jobbar med sina dikter. Foto: Lars Eriksson.
Vi kliver in i det något slitna Rivhuset alldeles intill gamla busstorget i centrala Skellefteå. Snart kommer ett nytt och fint monument i form av ett kulturhus att växa upp alldeles intill. Ett högt hus som kommer att kasta svarta skuggor över stadens kulturliv, enligt poeten Lo Lindström. Den nya kulturbyggnaden kommer att tränga bort ett i dag frodande och levande kulturhus, Rivhuset.
– Vi vet inte hur länge vi kommer att få vara kvar, säger Lo lite uppgivet.
Rivhuset ger plats åt unga människor som ägnar sig åt alternativ kultur. Ett hus som kommer att rivas nu när det nya och mycket finare kulturhuset kommer att ta plats på granntomten.
– Kommunen visar inget intresse för vår kulturverksamhet som har blivit så viktigt för så många. Om kommunen vill växa och få fler invånare måste den värna om oss och inte ta död på det som gör att vi bor kvar.
Lo Lindström har nära till skrattet, men där finns även sorg och ilska som kommer fram i hens dikter.
– Jag är förbannad över hur den här platsen vi lever på har behandlats. Vi är förtryckta eftersom vi lever i norra Sverige som fortfarande brukas som en koloni, men vi är samtidigt privilegierade eftersom vi lever i en kuststad och inte i inlandet.
På Los ryggsäck är det fastsytt ett budskap: ”Leve glesbygden – Avskaffa storstan”. Ord som kanske farmför allt är slagord, men ändå beskriven vad hen känner.
– I underläge så måste en få tillåta sig att vara förbannad. Det handlar om att göra motstånd. Jag är medveten om att jag inte kommer att kunna förändra statsskicket innan jag är 25 år, men motstånd kan jag göra ändå, säger Lo och skrattar.
Mycket av ilskan och engagemanget kommer fram i dikterna och det är framför allt de förtryckande strukturerna i samhället Lo är arg på.
– Många säger att jag är ung och arg. Det är klart att det stämmer till en vis del, men samtidigt är det lätt att jag inte tas på allvar bara för att jag är ung och arg. Jag blir inte förbannad över ingenting utan ilskan kommer ur en sorg.
Trots att hen sedan gymnasietiden är utbränd har Lo under det senaste året ägnat sig åt poesin på heltid, men behovet av att uttrycka sig har alltid funnits där.
– Jag har skrivit ända sedan jag lärde mig att skriva. Det har alltid funnits en kreativ sida i mig. Under gymnasietiden började jag syssla med dans som scenkonst.
Att det blev poesi förklarar hen med att det är en fri konstform.
– Ingen kan komma och peta i min poesi och säga att det är fel till skillnad mot dansen som har en massa regler om vad som är rätt och fel. Språket har en direkthet som tilltalar mig.
Lo menar att konsten och poesin har stor sprängkraft som kan förändra världen.
– Skapandet börjar ofta med en snilleblixt, det kan vara ett ord, en mening eller en känsla. Då sätter jag mig ner och skriver till dikten är klar, sedan ändrar jag sällan i den.
En trappa upp i Rivhuset har Lo en egen liten ateljé där hen arbetar med sina texter. På ena väggen hänger bilder på Sara Lidman och under ett citat: ”Det finns en närvaro, en kännedom från födelseorten, så oförneklig, som den egna huden.”
Hen delar inte kommunledningens strävan att stan ska växa och bli större.
– Vi måste fråga oss varför vi ska bygga ett kulturhus. Allt handlar om centralisering där små kommuner tävlar mot varandra och där kulturhusbyggen har blivit en innegrej. Skellefteå tävlar med Umeå och Umeå tävlar med Stockholm. Om nu medelklassmänniskorna vill ha ett kulturhus så måste de förstå att de dödar befintlig kultur.
Lo hänvisar till att det inte längre kommer att finnas en plats som Rivhuset där många bedriver ett aktivt kulturarbete. Skellefteås kulturliv kommer att bli fattigare och färre historier kommer att berättas, menar hen.
– Ett nytt kulturhus kommer framför allt att vara en plats där konst ställs ut och visas upp, inte ett ställe där konstnärer i Skellefteå kommer att verka och bli till.
Lo tvivlar på att det kommer vara en plats där blivande poeter kan knalla in och växa som konstnärer.
– Det kommer säkert att bli en trevlig plats där övre medelklassen kan chilla runt och dricka ett glas vin, men det kanske inte är det största behovet vi behöver fylla.
Mullberget är precis som Rivhuset ett bra exempel på där kulturen har fått bre ut sig och växa, tycker Lo.
– Tänk så mycket musik som skapats där, och vilket andra hem det varit och är för ungdomar. Finns det bara rum så skapas det konst.
Los oro och ilska över hur Skellefteås kulturpolitik sköts har inte tagit död på hens eget konstnärskap.
– Jag har så mycket oskrivet som vill ut. Existensen kräver det av mig.
Dikt
Jag bor i en liten stad
Jag bor i ett mellanförskap.
En liten kuststad som vissa anser är döende, andra begynnelsen av en tillväxtort.
Jag bor i en kommun som hävdar sig för att vara en vacker plats med ett bultande centralt hjärta som ska byggas ut.
Jag bor på en plats där människorna blir missnöjda.
En plats där kommunen måste ljuga sina invånare rakt i ansiktet för att sälja in sig på Sveriges marknad.
Jag bor i en liten stad där folk har nöjt sig, eller längtar bort.
Ett ställe vars ungdomar åker två timmar norr eller söder om helgerna för att gå på spelning och träffa folk.
Jag bor i en liten stad som omges av mindre orter,
Vars invånare flyttar förbi min stad om dem måste flytta.
Ingen flyttar till ett mellanting om du väl måste fara för arbete eller vård.
Jag bor i en liten stad som folk flyttar från,
Med leende lokalpolitiker, dyra lägenheter i centrum, bostadsbrist, snea kultursatsningar, nedlagda utbildningar, missnöjda människor.
Det är som att ingen väljer den här platsen.
Folk kanske får ett jobb, hittar ett hus, kan ha barn här och så,
Men som att ingen aktivt väljer det här.
Väljarna far. Dem med framtidsplaner och beslutsamhet.
Varför kan int dem stanna?
Varför kan int vi stanna?
Varför ska det va så svårt att bo här.
Lo Lindström
Dikten är ur diktverket "Att Stanna" som är ljudinstallation/konstverk/diktverk som Lo Lindström skapat till organisationen Unga på landsbygdens utställning "Mitt i bland".
Kommunen visar inget intresse för vår kulturverksamhet som har blivit så viktigt för så många.