Mörker. Simon Holmlund, Norsjö, beskriver livet som ett mörker. ”Självmordstankarna finns alltid med mig”, säger han. Foto: Lars Eriksson.
Redan som barn förstod Simon Holmlund att han inte var som alla andra.
– Jag hade en trygg och bra uppväxt i Norsjö, men jag har alltid varit väldigt impulsiv. Min hjärna snurrade hela tiden.
Eftersom han hade svårt att koncentrera sig blev skolarbetet extra utmanande. Med stigande ålder blev problemen bara större och större. Själva skolgången gick hyfsat, men sedan accelererade svårigheterna.
– I hela mitt liv har jag sökt upplevelser som gett mig endorfiner och kickar.
Till och med kärleken var ett sökande efter endorfinkickar och som oftast slutade med att Simon stötte bort sina partners.
– Egentligen har inte varit några fel på mina relationer, problemet har hela tiden varit jag.
Flykten har varit som en röd tråd i Simons liv – flykt från relationer, kompisar och platser.
– Jag har hela tiden försökt att springa ifrån min egen skugga.
Till och från har han lämnat och kommit tillbaka till Norsjö. Under en period levde han i England och försörjde sig blanda annat som gatumusiker.
– Då var jag helt manisk, alkoholiserad och blev utsparkad från mitt boende. Jag sov flera nätter på mitt gitarrfodral.
Alkoholen har varit en ständig följeslagare genom hans liv.
– Drickandet var ett sätt att självmedicinera. Under några perioder drack jag dagligen. Alkoholen fick mig att må bra samtidigt som det var ett sätt att döda mig själv långsamt.
Får några månader sedan fick han diagnosen bipolär. Ett besked som var både lättande och skrämmande.
– Jag har alltid levt på hoppet om att jag en dag ska bli frisk, men det blir man inte när man har bipolär sjukdom. Det var tungt när jag insåg det.
Sjukdomen gör att livet sinnesstämningarna svänger upp och ner, från maniska toppar till djupa depressioner. När Simon är nere i de djupa dalarna kommer de självdestruktiva impulserna och självmordstankarna.
– De kommer som godståg, pang!
När kurvan sedan pekar uppåt och Simon är på toppen går allt i en hissnande fart. Men det betyder inte att han mår bra utan tvärt om, destruktiviteten tar sig bara andra former.
– Under mina maniska perioder har jag jättebra självförtroende och känner mig som en Gud. Jag går bara framåt, men glömmer bort människorna runt omkring mig. Jag köper saker, startar upp grejer och skaffar mig nya kontakter helt utan kontroll. På en vecka sover jag kanske sex timmar eller mindre. När det sedan går ner igen så kommer ångesten med full kraft.
Tre gånger under sitt 32-åriga liv har han varit så djupt ner i mörkret att han har försökt att avsluta det. Sista försöket var för fem år sedan, men tankarna om självmord lever fortfarande. Tankar som skrämmer och oroar.
– Jag har haft tur att jag inte har lyckats, men jag kan inte förlita mig på turen längre.
Det är känslorna och impulserna som ställer till det i Simons liv, därför försöker han hela tiden att kontrollera och hålla tillbaka dem.
– Varje dag måste jag kämpa mot min sjukdom och kan aldrig släppa garden, för då faller jag.
Allt sedan han fick sin diagnos så har han medicinerat. En behandling som inte botar, men som i bästa fall kan lindra symptomen.
– Just nu är jag ganska likgiltig. Jag känner inte så mycket och det beror förmodligen både på att medicinerna verkar och ett självförsvar. Jag vet att jag mår relativt bra, även om jag inte känner det.
Tack vare diagnosen förstår han nu också att demonerna han bär inom sig tillhör sjukdomen. Han är inte bipolär utan har sjukdomen bipolär.
– Nu måste jag lära känna mig själv, för jag vet inte vad som är jag och vad som är sjukdomen.
Trots att han äter mediciner och är medveten om sin sjukdom kommer impulser och tankar där han ifrågasätter sitt liv. Han måste försöka att lära sig att leva med sin vilja att dö.
– Om jag skulle dra ett streck för varje tanke om min egen död så skulle det, bara på den här stunden vi sitter och pratar, bli flera streck. Men jag har också börjat lära mig att slå bort tankarna.
Det som gör att han orkar kämpa vidare är familjen. Simons sambo Sanna Andersson samt deras ettårige son Elmer betyder allt. Relationer som han gör allt för att vårda. Problemet är att hans sjukdom även påverkar dem.
– Det är tungt och svårt att leva med en som har bipolär sjukdom. Därför måste jag ha ett eget boende i Norsjö, en plats som jag kan dra mig tillbaka till.
I april startade han ett projekt där han via sin facebooksida, Mitt 24/7, pratar helt öppet om sin sjukdom.
– Jag gör det för att rehabilitera mig själv samtidigt som det kan hjälpa någon annan människa. Med projektet vill jag skapa förståelse för sjukdomen. Dels för dem som kan känna igen sig, men även för deras familjer.
Nästa höst är det tänkt att hela projektet ska utmynna i ett uppträdande på Medan i Norsjö. Med musik, teater och monologer ska han förmedla olika aspekter av psykisk ohälsa. Simon ska själv uppträda, men han ska även bjuda in andra lokala artister och föreläsare.
Den obotliga sjukdomen gör att Simons liv aldrig kommer att bli normalt. Men frågan är om någon människa lever ett ”normalt” liv? Vilket gör att Simon varken är normal eller onormal, precis som alla andra människor.
– Jag är rädd för mig själv, eftersom jag vet vad jag kan ställa till med. Men jag vet också att jag vill leva vidare för jag har så mycket ogjort.
Simon Holmlund
Ålder: 32 år.
Familj: Sambon Sanna Andersson samt den ettårige sonen Elmer. Dessutom har han en nioårig son i England, Benjamin.
Bor: Norsjö.
Sysselsättning: Jobbar 25 procent och har ett projekt på Facebook där han kommunicerar om sin sjukdom.
Facebook: Mitt 24/7
Fakta
Bipolär sjukdom
Innebär ofta att den drabbades sinnesstämning periodvis svänger upp och ner, från manisk till depressiv.
Viktigt att få behandling eftersom både den maniska och depressiva perioden kan leda till svåra följder för den drabbade, men även för andra människor i omgivningen.
Under de maniska perioderna kan den sjuka vara ovanligt glad samt överaktiv, många gånger behöver hen inte lika mycket sömn som vanligt. Tillståndet kan också innebära att personen gör ogenomtänkta saker och sätter sig själv eller någon annan i farliga situationer.
Under den depressiva perioden försvinner lusten och orken att göra saker. Förmågan att känna sig glad kan försvinna samtidigt som självförtroendet går ner och skuldkänslorna ökar. Hamnar hen riktigt djupt i depressionen kan även självmordstankarna komma.
Sjukdomen innebär även att man kan få psykotiska symptom som kan göra att man tolkar verkligheten på ett annat sätt än vad den egentligen är. Man kan till exempel tro att man är förföljd eller förtalad.
Om du misstänker att du eller någon i din omgivning lider av bipolär sjukdom ska du kontakta vården.
Källa: 1177 Vårdguiden.
Jag har alltid levt på hoppet om att jag en dag ska bli frisk, men det blir man inte när man har bipolär sjukdom.