Resan mot det 5 642 meter höga berget i Ryssland inleddes den 28 juni. Tillsammans med kompisen Christoffer Malmin, tio andra deltagare och fyra guider påbörjade Magnus Lindkvist bestigningen vid basecamp, som ligger 2 500 meter över havet.
Därifrån gjorde de kortare vandringar till högre höjd för att acklimatisera sig innan de fortsatte till nästa camp och började acklimatisera sig där istället.
– Det är för att kroppen ska vänja sig till den högre höjden, säger Magnus Lindkvist.
Klockan fyra på morgonen den 6 juli började så den sista etappen upp mot Elbrus västra topp, och sex timmar senare var Magnus Lindkvist och de andra i expeditionen vid sitt mål.
– Det är en fantastisk lättnad när man kommer upp. Det är fin utsikt och man andas ut, men samtidigt har man känslan ’Härligt, men nu går vi ner igen’, säger Magnus Lindkvist och fortsätter.
– Under resan så ångrar jag mig många gånger. Man fryser, det kan vara tråkigt, det är jobbigt och så, men så fort man sätter sig ner, solen tittar fram och man plockar fram en snickers är det fantastiskt. Det går inte beskriva känslan att sitta ovanför molnen med goda vänner.
Men även om den känslan är obeskrivlig, så varar den inte för evigt, och efter en halvtimme på toppen var det dags att ta sig ner igen.
Men Elbrus var knappast det sista berget Magnus Lindkvist tog sig an. Tillsammans med Christoffer Malmin besteg han Afrikas högsta berg Kilimanjaro2013 och året efter var det Sydamerikas högsta berg Aconcaguasom de lade under sina fötter.
– Risken är väl stor att det blir ett till berg … Många av de som var med i expeditionen säger att det var den sista, men sen minns man de bra stunderna och då vill man upp igen.