Som hemma. ”Wimbledon påminner lite om Burträsk”, säger Kevin Wennberg och skrattar. Foto: Lars Eriksson.
Från de små musikrummen tränger ljudet från trummor ut i den anslutande korridoren. Vi befinner oss i den blå korridoren som är trumelevernas korridor på BIMM, British and Irish Modern Music Institut. Där står och sitter studenter uppradade längs väggarna och väntar på sin tur att få ha lektion eller bara repa en stund. Det är svårt att begripa att det på skolan går 1 400 elever som inget annat vill än att kunna försörja sig på sitt intresse, musiken. Trumeleven Alexander Olofsson är en av dem som bestämt sig för att testa sin talang och följa sin dröm.
– Det är hårt arbete och hård konkurens, men något inom musik ska jag bli. När jag gått klart här funderar jag på att söka musiklärarutbildning i Sverige, säger Alexander.
Under 31 år har skolan utbildat elever och enligt skolans ledning kommer de allra flesta ut till en försörjning i musikindustrin. Alla lärare på skolan har också en fot i yrkeslivet. De får enbart jobba som lärare på deltid, resterande tid är de musiker. På så sätt håller de en hög kompetens samtidigt som eleverna skaffar sig ett kontaktnät i branschen.
På BIMM är det just nu en intensiv tid då alla prov ska göras. Tester som kan avgöra om någon eller några måste gå om kursen nästa termin. Det står lite på spel alltså. Alexander känner sig lugn trots att förberedelserna inte har varit helt perfekta – ja, riktigt dåliga faktiskt. För tre månader sedan bröt han båtbenet, ett litet och ganska ynkligt ben i handen. Men en helt nödvändig del som gör att handen har full rörlighet, en förutsättning för en trumslagare som Alexander.
– Det suger. I början var det jättejobbigt, då fick jag bara spela med högerhanden.
Han förklarar att han trots det klarat kursen och snart får börja använda handen fullt ut.
Alexander och Kevin Wennberg bor tillsammans med två andra killar i Wimbledon, några tunnelbanestationer bort från skolan. Det är inte billigt att leva i London och nu när värdet på pundet gått upp har det inte blivit enklare att klara sig på CSN-lånen, förklarar Alexander.
– Jag lånar ungefär 42 000 kronor varje termin. Skolavgiften är 1 900 pund per termin och det innebär att 25 000 kronor går dit. När jag började här var pundet betydligt billigare och då var det bara 20 000 kronor som gick till skolavgiften. Ibland tvingas jag att ringa föräldrarna och låna pengar, men jag gillar det inte.
Alexander började första året med att gå en förberedande utbildning. Till sommaren har han gjort två av fyra år på skolan.
– Jag var tvungen att fördjupa mina kunskaper i att läsa noter så därför gick jag ett extra förberedande år.
Bara hyran är ungefär 4 500 kronor i månaden och då är det för var och en av grabbarna i huset. Till det kommer el, värme och avgifter för internet. Alexander förklarar att pengarna inte riktigt räcker till. Kanske lite av lusten att vara i London har försvunnit när han hela tiden måste vända på varje pund, förklarar Alexander.
– Jag blir lite less London ibland. Men lärarna är så bra så jag får stå ut med London, säger Alexander.
För Kevin Wennberg, från Burträsk, är skolan vägen mot drömmen om att bli musiker. Han har drygt ett år kvar på skolan, men har planer på att gå ett extra år innan han lämnar London. När allt är klart kommer skulden till CSN att vara närmare en halv miljon kronor. En insats som ändå känns rimlig för Kevin.
– Jag behöver inte bli världskändis eller rik. Kan jag bara livnära mig på musiken, då är jag nöjd, säger Kevin.
Kan jag bara livnära mig på musiken, då är jag nöjd
Studiekamrat. Alexander och Stefan Whiting, från Croydon utanför London, hade under förra året ett band ihop. Foto: Lars Eriksson.
Musikhögskola. Alexander Olofsson, från Skellefteå, går på Londonskolan som producerar musiker på löpande band. Foto: Lars Eriksson.