I akademisk ridkonst gäller det att ha en mycket bra relation till hästen. Foto: Annika Eriksson.
För fyra år sedan såg hon en video när den danske ryttaren Bent Branderup red en blind häst och fastnade fullständigt. Det hon just hade upptäckt var akademisk ridkonst.
– Jag blev helt tokig, det var helt fantastiskt hur han kunde rida och hur de kunde utföra fantastiska rörelser tillsammans. Sedan dess har jag varit helt fast i det. Mitt intresse blir bara starkare och starkare ju mer jag lär mig och ser vilken otrolig skillnad träningen gör för alla hästar, säger Ramona när vi möter henne på en ridbana i Ragvaldsträsk.
Hon bor i byn, men utbildar sig inom den akademiska ridkonsten med hjälp av tränaren Katrin Wallberg, Umeå.
Den akademiska ridkonsten härrör från den gamla ridkonsten som gick förlorad under franska revolutionen. Under renässansen hade adeln utbildats till ryttare vid ridakademier runt om i Europa, men när dessa adelsmän avrättades under revolutionen försvann kunskapen och det var först för 25–30 år sedan som Bent Branderup lyckades återuppliva ridkonsten. Just nu är den etablerad i elva europeiska länder och i Sverige finns ett tiotal certifierade instruktörer och fler under utbildning.
– Grunden till akademisk ridkonst är att skola sin häst så att den blir stark nog för sin uppgift som ridhäst. Att kunna utföra avancerade rörelser och övningar i total balans och samspel med hästen är en drivkraft för mig och det är också roligt då man får en bra kommunaktion med hästen, det krävs om man ska kunna rida med minimala signaler där ryttare och häst blir ett, säger Ramona och fortsätter.
– Det jag älskar med träningen är dess variation, det är väldigt roligt och stimulerande att hålla på med och det händer otroligt mycket i hästen. Man följer en logisk utbildningsgång och kan träna sin häst i alla grundgångarter upp till avancerad nivå både från marken och uppsuttet, man behöver inte begränsa sig. Hela syftet är att få en avslappnad häst med koordination som kan bära upp sin ryttare utan att felbelasta kroppen.
Hennes mål med utbildningen är att kunna avlägga ridproven, som sedan uppdateras med jämna mellanrum för att kvalitetssäkra kunskapen. Just nu tränar Ramona fyra–fem hästar och en av dem är det arabiska fullblodet Cilla, 6 år, som hon tränat i sju månader.
– Just nu sätter vi grunderna för att kunna gå vidare. Det här är inget hastverk, det är hårt arbete och det kan ta allt från tre–fyra år till tio att träna upp hästen. Men en häst som är skolad gör sedan som du vill för att den har lärt sig att regera rätt på det du vill. Mycket av tiden går ut på att befästa relationen till hästen.
Ramona har kommit till den akademiska ridkonsten för att stanna.
– Min förhoppning är att ständigt utvecklas med mina hästar och med akademisk ridkonst kan jag det. Det är så fascinerande, det är både teori och biomekanik med nya influenser och infallsvinklar och ergonomi, man blir aldrig riktigt fullärd.
Mitt intresse blir bara starkare och starkare ju mer jag lär mig.
Akademisk ridkonst är ingenting man tävlar i, men Ramona Dolan vill att fler ska upptäcka ridkonsten. ”Det vore roligt att få igång Norrland ordentligt.” Foto: Annika Eriksson.
”Där är den.” Cilla lyckas med en sluta. Det betyder att hon lär sig bära mer vikt med det yttre bakbenet.
Foto: Annika Eriksson.
Ramona Dolan har ridit sedan barnsben. ”Jag tjatade på mina föräldrar varje dag så länge jag kan minnas. När jag var tio år fick jag min första ponny.” Foto: Annika Eriksson.
Ramona Dolan har bara tränat det arabiska fullblodet Cilla i sju månader, och Cilla har mycket kvar att lära sig. Först måste hon sätta grunderna för att kunna gå vidare. Foto: Annika Eriksson.