Siffror, siffror, siffror.
Bilder och abstrakta siffror sköljer över oss i vardagen. Ångesten bubblar upp i halsen. Så förfärligt rådlös och handfallen blir jag, och så dåligt samvete jag får. Jag som har hur mycket utrymme som helst, och ett hus på landet som står tomt under hela vinterhalvåret.
Syrien.
Behöver jag säga mer?
Det är siffrorna. De höga talen, som gör det så oöverstigligt och svårt. "2,5 miljoner flyktingar kom i går till ..."
Komma fem... Hur vet man förresten det? Vem har räknat och kommit fram till den exakta angivelsen? Jag är allergisk mot dem som anger siffror som argument. Jag misstror av princip de som självsäkert drämmer till med procentsatser. Vem kan säga emot utan att ha kalkylator i handen.
"Vänta, jag ska bara kontrollräkna det du säger..."
Var och en som flyr från kriget behöver hjälp och vi som tar emot dem ska hjälpa. Det är det enda relevanta. Att vi har plats i Sverige och i andra europeiska länder är det inte heller någon tvekan om. Under tiden får vi andra göra vad vi kan för att våra olycksdrabbade bröder och systrar ska överleva.
Jämförelser har gjorts med andra världskriget. Då var det ingen (vad jag vet) som käbblade om hur mycket flyktingströmmen kostade och hur vi skulle fördela medlen.
Finska flyktingar kom till oss och vi gav dem husrum. En självklarhet.
Lika självklart bör det bli att ta hand om dessa stackars människor som flyr för sina liv. Som inte längre har ett land att finnas i.
Låt dem komma hit till Norrland. Här finns gott om plats. Vi behöver mera människor som bor och vistas här, för att inte glesbygden ska utarmas och dö. Här finns gott om tomma hus. Här finns marker som ligger för fäfot.
Det handlar om hjärterum. Det handlar om vilja. Det handlar om mod.
Komma fem miljoner! Värdelöst vetande. Ge oss i stället uppmuntran till att öppna upp och att åtminstone hjälpa någon.
Säg hur vi ska öppna upp och hjälpa i stället för att stapla siffror.
