Nytt liv. Istället för att köra motorcykel får Hans-Eric Wallin nöja sig med att ta sig fram med hjälp av den trehjuliga elcykeln. Foto: Lars Eriksson.
Vänsterpartisten Hans-Eric Wallin, 64 år, har varit borta från politikens hetluft under en tid. Nu kämpar han mot sin kropp istället. Första stroken kom helt oväntat och förändrade hela livet. Men det var för ett år sedan, när den andra stroken slog till, som det blev riktigt jobbigt. En händelse som fick den levnadsglade och många gånger den optimistiske Hans-Eric Wallin att se på livet i en mörkare nyans.
– Jag känner inte igen mig själv längre. Ibland får jag gråtattacker, helt utan vidare, säger han med en röst som nästan inte bär.
När han i september 2015 hamnade på lasarettet så var han övertygad om att han skulle dö.
– Jag skrev mitt testamente när jag låg där.
Efter tre veckor fick han komma hem – levande, men i betydligt sämre skick än tidigare.
– Den andra stroken tog allt. Jag blev hjärntrött och förlorade rörlighet på högra sidan. Från början tålde jag inte ens att se på tv. Jag bara satt i fåtöljen och blundade.
Innan levde hoppet om att kunna komma tillbaka till ett någorlunda vanligt liv med arbete, politik och motorcykelkörning. Men nu efter den andra och betydligt svårare stroken förstår Hans-Eric att livet inte kommer att återgå till det vanliga.
Under en period har han fått lite stöd av hemtjänsten, men Hans-Eric menar att det är en trygghetsfunktion som är alltför stelbent.
– En gång bad jag dem att ta in posten, men det stod inte i hemtjänstbeslutet så det fick de inte göra. Jag förstår personalen, men vad är det för samhälle vi byggt upp? Om det bara fanns ett privat alternativ så skulle jag köpa tjänster av dem, trots att jag är vänsterpartist.
Motorcykeln har han gett upp, men det politiska livet vill han inte riktigt släppa. Han har fortfarande kvar en handfull politiska uppdrag: vice ordförande i Skelleftebuss, ersättare i kommunstyrelsen, fullmäktigeledamot, ordinarie ledamot i byggnadsnämnden samt innehar en plats i flygrådet.
– I höst måste jag besluta om jag avsäga mig mina politiska uppdrag eller inte. Jag förstår att det är ett problem för mina partikamrater, men jag vill inte riktigt släppa taget. Man måste ha något att komma tillbaka till, förklarar han.
Om det bara fanns ett privat alternativ så skulle jag köpa tjänster av dem, trots att jag är vänsterpartist.