Midsommarafton 2012, vid den idylliska strandkanten, förändrades Martin Karlssons liv. Han föll handlöst från båten och blev förlamad. Foto: Lars Eriksson.
Det är midsommarafton 2012 och klockan är åtta på morgonen. Sommaren visar upp sig från sin bästa sida. Solen strålar och vädret är så där som man vill att en midsommar ska vara. Martin har tagit hjälp av sin bror, Karl-Ivan, och hans traktor för att sjösätta båten. Nu ska båten i och det är i sista sekunden.
– Det har alltid varit så att båten ska vara i före midsommar. Det här var sista chansen, säger Martin och skrattar lite lätt.
Planen för dagen är att Martin och sambon Kerstin ska ta en båttur ut mot Skelleftehamn och Killingörviken, men först ska båten sjösättas. En båt som han köpte som ett skal och inredde helt och hållet själv. Han har alltid varit den händiga typen och gillat att jobba med händerna.
– Tidigare gjorde jag allt själv. Nu har jag upptäckt att det faktiskt inte är så svårt att be om hjälp.
Martin sitter i den inglasade tillbyggnaden hemma på Industrivägen och tänker tillbaka på den här dramatiska dagen i sitt liv. Han berättar lugnt och sakligt, men ibland när rösten inte riktigt bär och ögonen blir blanka stannar han upp. Det är känslosamt. Utanför fönstret står båten placerad på en trailer och täckt av en presenning. Båtlivet är ett avslutat kapitel i Martins liv.
– Den har aldrig blivit sjösatt efter den där händelsen. Nu ska den säljas, berättar Martin.
På väg ner mot Skellefteälven och Kyrkholmen rullar traktorekipaget med Karl-Ivan vid ratten. Intill hängbron som leder över till Kyrkholmen finns en ramp ner mot älven. Han backar försiktigt ner på rampen och båten glider så småningom lätt ner i sitt rätta element – vattnet. Allt går helt enligt planerna. Karl-Ivan har gjort sitt och lämnar Martin och Kerstin nere vid älven. Han styr österut och påbörjar den långsamma färden hemåt.
– Jag hoppar upp på båten och startar motorn. Allt fungerar, berättar han och kastar en blick på båten där ute på gården.
Båten ligger i vattnet och Kerstin går uppe på hängbron. Hon är på väg över till Kyrkholmen. Det finns inget att oroa sig för. Allt är i ordning. Martin går fram på fördäck för att stöta ut båten från strandkanten. Strax ska allt förändras och den idylliska midsommarmorgonen ska bli till något som ingen av de inblandade i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
– Jag tar båtshaken och trycker till mot strandkanten. Det är då det händer.
Båten börjar glida ut och Martin har sin tyngdpunkt framför båten.
– På något sätt har båtshaken fastnat i leran och jag försöker att rycka loss den. Jag halkar till och tappar balansen.
Han ramlar över det 60 centimeter höga räcket, pulpeten, som finns i fören.
– Jag faller och ser en sten som jag försöker att parera. Det väldigt mycket som händer på en bråkdel av en sekund. Benen hakar fast i pulpeten vilket gör att jag hamnar på skallen. Tanken var att komma ner på ett annat sätt, men jag hade ingen chans.
Martin landar och hans huvud bryts kraftigt bakåt, här och nu uppstår skadan som gör att hela livet förändras på ett ögonblick. Han blir liggande med huvudet vid strandkanten och kroppen ut i vattnet, helt stilla och orörlig.
På bron uppmärksammas Kerstin om att allt inte är som det ska.
– Jag hörde hur det plaskade till och såg att Martin låg nere i vattnet. Eftersom att jag är sjuksköterska försökte jag att stabilisera hans nacke. Han var lerig i ansiktet och glasögonen var hoptryckta, minns Kerstin.
Hon placerar ena foten under hans huvud, för att det ska ligga stilla och stabiliserat. Kerstin konstaterar också att han inte kan röra sig. Martins känsla är att någon håller hårt runt hans överkropp, så hårt att han har svårt att andas.
– Martin säger hela tiden: ”Ta bort armarna, ta bort armarna.” Men det finns inga armar runt hans mage, berättar Kerstin.
Läkarna har senare förklarat för dem att det kan uppstå sådana här fenomen hos dem som skadat ryggmärgen. Skadan gör att det blir fel i signalsystemet mellan hjärnan och kroppen.
Dramatiken ökar när hon bestämmer sig för att ringa efter hjälp – hon har glömt telefonen hemma på köksbordet. Nästa alternativ är att använda Martins telefon, men den befinner sig nere i vattnet, i Martins byxficka.
– Jag fick upp den blöta telefonen samtidigt som jag höll i Martin, så att han inte ska falla i vattnet. Till slut lyckades jag ringa 112. Jag hörde dem, men de hörde inte mig, berättar Kerstin.
Tack vare att en kvinna passerar på gångvägen alldeles intill får de hjälp. Hon ringer och larmar efter den efterlängtade ambulansen. Martin är hela tiden vid medvetande.
I fallet skadas nervtrådarna i ryggmärgen. Smala och tunna trådar som löper mellan hjärnan och kroppen. Utan dessa trådar fungerar inte Martins kropp. Han kan helt enkelt inte röra på sig. Skadan sitter långt upp på nacken så det påverkar i stort sett alla funktioner. Några skador på skelettet finns inte och det kommer senare att visas sig vara avgörande för att det faktiskt kommer att bli en solskenshistoria.
– Ryggraden blev som ett gummiband vid fallet. Den tänjdes snabbt ut och sedan ihop igen. Ryggmärgen skadades och Martin blev förlamad, säger Kerstin.
Samtidig styr Karl-Ivan sin traktor genom stan, helt ovetande om vad som hänt. Det slumpar sig så att han möter den skyndande ambulansen.
– Han har berättat att han tänkte ”Vem ska nu hämtas? Stackars människa”. Men det var mig de skulle hämta, hans egen brorsa, säger Martin med en röst som inte riktigt bär.
När ambulansen väl kommer fram tar det lång tid att få upp Martin från vattnet. De är tvingade att jobba varsamma och stabilisera hans kropp, allt för att inte förvärra skadan. För Martin är de här minuterna långa och han förstår inte riktigt hur allvarligt läget är.
– Det var tungt att andas så jag förstod att det inte var bra, men jag levde och kroppen såg oskadd ut. Jag tänkte att det bara skulle vara att komma upp till lasarettet, få lite rehabilitering och att allt sedan skulle ordna upp sig.
Väl framme på intensivvårdsavdelningen konstateras att han är nedkyld och har lågt blodtryck. Osäkerheten är stor. Han ligger där och kan inte röra på sig. Ett tillstånd som de inte vet om det varar för evigt eller om det bara är något tillfälligt.
Tiden på Skellefteå lasarett blir kort, bara några timmar, innan han transporteras till Umeå. På Universitetssjukhuset får de beskedet att Martin har en allvarlig skada högt upp i ryggmärgen, men hur allvarligt kan läkarna inte säga. De kan se att det är en svullnad, men som tur är inget brott på ryggraden.
Martin hamnar så småningom på neurorehab. Där börjar kampen för ta tillbaka kommandot över den egna kroppen. Första tiden kan Martin inte göra något själv. Han blir matad, tvättad och ompysslad. Martin är ledsen och har svårt med talet. Men tack vare det helhjärtade stödet från släkt och vänner orkar han ta sig igenom dagarna.
Martin vägrar att ge upp. Trots att en läkare ger honom en förvarning om att han mycket väl kan bli kvar i det förlamade tillståndet.
– Jag fattade nog inte riktigt hur allvarligt läget var. Känslan var att jag skulle ta mig igenom det här. Tack vare Kerstin klarade jag att hålla uppe humöret, berättar Martin.
I slutet av juli händer det något. Kerstins dotter kommer på besök och Martin lyckas lyfta upp armen en liten bit och säger ”Hej Lena”. Det är en vändpunkt. Framstegen kommer slag i slag. Nu går det snabbt. Helt plötsligt kan han sitta i en rullstol. Armarna är inte med, men tack vare att benen börjar lyda hans signaler baxar han sig fram med sin rullande farkost.
– Då konstaterar läkarna att jag är på väg att få tillbaka en del funktioner. Samma läkare som bara några dagar innan inte velat ge mig några garantier om framtiden säger ”Det här är en solskenshistoria”, berättar Martin samtidigt som rösten spricker och hans ögon blir blanka.
Där och då påbörjas resan tillbaka, en lång och smärtsam resa med en målmedveten satsning från Martins sida. En kamp för att ta tillbaka kommandot över kroppen som inte lyder.
– Först då förstod jag att jag faktiskt hade kunnat bli ett vårdpaket. Jag hade aldrig tidigare ens tänkt tanken.
Martin går dagligen på rehabiliteringsträning med sjukgymnastik. Han möter arbetsterapeuter och kuratorer. Dagarna fylls med hårt arbete.
– Jag var helt fokuserad på att ta mig tillbaka. Det var bara det som gällde, säger han.
I slutet av juli börjar det hända en hel del. Funktionerna kommer tillbaka en efter en. Martin tar sina första steg i korridoren på Universitetssjukhuset i Umeå. Stegen tas med hjälp av två medmänniskor, men är ytterligare en seger.
Martin stannar upp i berättelsen och tar fram ett litet lapp. Papperet innehåller en liten mening som är skriven med en darrig handstil. Men grejen är att det faktiskt är skrivet av Martin, hans första skrivna meddelande efter olyckan.
– ”Med denna penna kan jag skriva. Martin Karlsson, fredag 20 augusti 2012”, högläser han från den oansenliga lilla lappen.
För de allra flesta är det en självklarhet att kunna skriva, men för Martin är det ännu en seger över den bångstyriga kroppen.
21 september lämnar han sjukhusets trygga miljö och flyttar hem.
– Då kände jag mig inte mogen för det. Det var i Umeå jag hade den kompetensen jag behövde. De var min livlina. Känslan var att de ville kasta ut mig i kylan.
Men så här i efterhand konstaterar Martin att de hade rätt. De visste vad han behövde och att han var redo för att anpassa sig till ett liv hemma.
I Skellefteå fortsätter Martin sin rehabiliteringsträning och nu är vi framme i december. Martin och Kerstin ska resa till Uppsala för att fira jul. En resa som Martin först inte riktigt är med på, men resan blir av och dessutom blir den bra.
– Det är viktigt att ha utmaningar. Inte bara fysiska utan även sociala, säger Martin.
Det har hänt mycket sedan den olycksaliga midsommardagen. Stundom har Martin svårt att prata om olyckan och framför allt om tiden efter olyckan.
– Jag kan både äta och klä på mig själv. Det är livskvallitet, menar han.
Fortfarande i dag fungerar inte signalerna mellan hjärnan och kroppen som de ska. Att gå är till exempel inte så enkelt som det var innan han skadade sig. På grund av skadan är inte heller känseln så bra. Det visar sig i de små vardagsbestyren. Att knäppa knappar i en skjorta är en lång procedur för Martin.
– Det är nu tre år sedan jag skadade mig och jag har ganska mycket spänningar i kroppen. Det byggs upp hela tiden.
Läkarna har förklarat det med att när Martins hjärna skickar ut signalen att lyfta armen så skickas samtidigt en signal till den andra muskeln att den ska sträcka ut sig. Musklerna jobbar helt enkelt mot varandra. Så han får ta i för att det ska hända något.
– Det blir en kamp för att jag ska få kroppen att göra det jag vill. Ibland när jag går känns det som om jag har en sumobrottare på ryggen. Det är lite jobbigt för jag har alltid varit en aktiv man, förklarar Martin.
Men Martin Karlsson sitter inte sysslolös utan försöker att leva ett aktivt liv med släktforskning, boule och många andra aktiviteter.
– Karlsson är med! utbrister Martin och skrattar.
Jag fattade nog inte riktigt hur allvarligt läget var