Vänner. Olivia Vesterlund klappar om sin häst, Don Leonardo. Tillsammans upplevde de ett omskakande möte i det kolsvarta stallet. Foto: Lars Eriksson.
Det är måndag 3 april och klockan är halv elva på kvällen när Olivia Vesterlund, 19 år, är på väg till stallet för att se till sin skadade häst, Don Leonardo. En ledsam början på en vecka som så småningom kommer att utvecklas till en omskakande mardrömsvecka för Olivia. Hon parkerar bilen utanför ridhuset. Inte en människa syns till när hon kliver in i det mörka stallet och går fram till boxen där hennes älskade häst står.
– Syftet var att kolla hur han mådde och undersöka skadan. Han hade problem med ett knä på sitt vänstra bakben, säger Olivia.
Hon känner sig ledsen och lite orolig för den kommande tävlingssäsongen i dressyr som de har framför sig. Olivia bestämmer sig för att vara kvar med hästen en stund. Inne i boxen ligger nu Don Leonardo och vilar medan Olivia sitter bredvid och känner sig deppig.
– Jag sörjde och tyckte synd om min häst.
Tiden går och klockan hinner passera midnatt när hon plötsligt hör hur det knarrar och sedan ser ett ljus från den bortre delen av stallet. Olivia, som inte gillar mörker, blir orolig och rädd.
– Jag hoppades att det var någon jag kände som bara ville skrämmas.
Olivia förstår snabbt att det inte är någon som bara vill skämta. Stegen kommer närmare och närmare samtidigt som ljuset blir starkare. Hon är livrädd och sitter alldeles stilla när inkräktaren går raka vägen mot boxen där Olivia och hennes häst befinner sig.
– Stegen stannade utanför min box och någon lyste rakt in mot mig.
Ljuset från ficklampan stannar upp några sekunder på Olivias ansikte innan personen vänder om och går tillbaka samma väg som hen kom ifrån.
– Vi hann få ögonkontakt med varandra. Men ingen av oss sa någonting, vi var alldeles tysta.
När stegen tystnar så vet inte Olivia om inkräktaren är kvar i stallet eller inte. Hon vill inte lämna sin häst ensam samtidigt som hon känner sig väldigt utsatt där inne i boxen.
– Jag tog upp telefonen och ringde 112.
När hon pratar med SOS Alarm hör hon steg, någon är kvar där ute i mörkret.
– Jag fick panik och tänkte: ”Nu dör jag”.
Samtidigt som polisen är på väg mot ridhuset kryper Olivia ihop under krubban i boxen och försöker gömma sig.
– Jag kunde känna adrenalinet pumpa ut i hela kroppen.
Under hela dramat har hon telefonkontakt med polispatrullen som till slut meddelar att de snart är framme vid ridhuset. Stegen ute i stallet tystnar och Olivia kikar försiktigt ut genom gallerväggen innan hon tar sig mod och springer ut för att möta poliserna utanför stallbyggnaden.
– Det var fruktansvärt läskigt, för jag visste inte om personen var kvar i stallet. Jag visste inte ens om det var en eller flera där ute i mörkret.
Vid parkeringen möter hon polispatrullerna som just anländer. Samtidigt som en polispatrull söker igenom stallet griper den andra patrullen en person ute på gården.
– Det kändes jätteskönt.
Enligt Ann-Sofie Alba på Skellefteå Ridklubb har inget försvunnit eller blivit stulet under det märkliga och skrämmande intrånget i stallbyggnaden.
Efter att i några dagar har försökt smälta alla intryck från den dramatiska natten är det dags att göra något annat. Olivia och hennes kompis Felicia Ladås reser på fredagsmorgonen till Stockholm. En resa som ska få Olivia att tänka på något annat än det obehagliga mötet i stallet.
– Vi skulle dit och göra en massa roliga grejer.
Efter att ha lämnat väskorna på hotellet ger sig kompisarna ut för att shoppa i huvudstaden. När klockan närmar sig tre på eftermiddagen kliver de in på Espresso House på Drottninggatan.
– Det var sockerbegäret som satte in, säger Olivia och skrattar lite försiktigt.
De hinner precis sätta sig ner när flera flyende personer kommer in kaféet och berättar att det ligger överkörda människor där ute på gatan.
– Någon ropade att vi skulle utrymma lokalen.
Kompisarna Olivia och Felicia följer anvisningen och springer ut på Drottninggatan där de möts av förödelsen som lastbilen orsakat.
– Vi visste inte vad som hade hänt, men vi sprang i panik.
Det är fullständigt kaos på Drottninggatan. På gatan ligger människor skadade samtidigt som andra skriker och gråter. Olivia och Felicia flyr bort från förödelsen innan de vågar stanna upp.
– Då kom det en stor svart minibuss som stannade mitt framför oss. Jag var livrädd och helt säker på att det skulle bli skottlossning.
Ut genom dörrarna stormar tungt beväpnade poliser och uppmanar dem att fly för livet.
– Då förstod vi att det var allvar. Vi visste inte vart vi skulle, men vi sprang dit alla andra sprang.
Till slut hamnar de på ett hotell på Östermalm tillsammans med andra flyende och uppskärrade människor.
– Där kunde vi se på tv och förstå vad vi varit med om. Vi fick lugna ner oss lite, men samtidigt visste vi inte om det skulle ske något mer terrordåd eller om det var över.
Efter ett par timmar hejdar de en taxi som tar dem till deras eget hotell, där de tillbringar resten av fredagskvällen. På lördagen besöker de Drottninggatan igen för att lämna några blommor.
– Det kändes overkligt att vara där igen.
Stockholmsbesöket avslutas med söndagens minnesstund på Sergels torg.
– Det var jättefint att få vara där tillsammans med alla andra människor.
Ett bra slut på en fruktansvärd vecka i Olivias liv, en mardrömsvecka som Olivia förhoppningsvis aldrig kommer att behöva uppleva igen. Hon har bestämt sig för att inte vara rädd och låta händelserna påverka henne mer än nödvändigt. Stockholm och Drottninggatan kommer hon att besöka igen och i stallet står hennes häst som behöver daglig tillsyn.
– Det har varit min värsta vecka i livet, men jag är bra på att släppa grejer och gå vidare. Det har hänt, men jag mår inte dåligt, säger Olivia som har planer på att utbilda sig till polis.
Jag var livrädd och helt säker på att det skulle bli skottlossning.