Nöu jett döu komma å farli ve Noliain å häämt haije. He var pappen som nu komme borti fusern men I sto uta galom å lyssne ätt storspoven. I var väl n neij ar, å I töittjt om fågla. Henna var n marja i slute a april å snjön hadd före tern bort uta legdom.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
- Gar he att fara över isn nöu, ånnre jig.
- Jå no gar he. Å ve jetta hava ham sisthaje nöu.
- Men he jer ju armest nan snjö kwar uta legdom, feinns he nan is da?
- Jåda, han hall länger än man tro.
Just da kommer farfarn neför trappa. Han å farmora boodd oppa bottn deri huse vore. Han vart nalta allvarsam da han hårt vå ve skull djära.
- He kan vara vodelit fara nöu, sa n. He ha ju blasst aistli nager daga å da kom he flövattne oppa isn.
- Men he ha vöre se tjack n is i ar, saa pappen. Du vajt da ve to opp isn diti isboa da var he ju ain meter. Pappen töickt eint om att vaal deillrättavist a farn sen.
- Jåå, men he ännres fort nöu om vorn.
Hort he da var se for ve. I sat eini skreinna a pappa tjårt marra, a Florry. Ve for förbi gammsmedja som lure deri mörkskojen. Da I var litn var I rädd för huse denna. He var som om tomfönstra koxe oppa me. I var väl en fyyr aar, å I troodd huse skull böri fali ätter meg da I djick förbi. Men nöu var I ju neij aar å kånnd eint första att I hadd vöre se barnschli. Fast no var he nalta huskut enda ve det där huse däri mörkren...
Ve faart isvägen som var djort över Nischvika, no var he atta blaitt, för baittjen var öppen å kallkjella var stor. Men he djick goda deillers ve komme atdeill åddn ve skull över. Da for he brausk nanteing olecklit unner hovarn a marra. Men pappa saa att he var skrovaisn å att ve voor oppa lann, se he var eint se falit.
Ja, sen haadd ve da haile Ytterviksfjöln att taga ass över. He var väl nan kilometer dit deill skefte vore. Fjöln skin meste bla. He var isn å vattne, men eint se möittje snjö. Ve tjåårt isvägen, å mitt a fjörn var he brano blaitt, marra for tråa djuft nidi gammfälern. He tjaske å slaske. He var möittje vatten oppa isen, he haaddn rett i, farfarn. Å he blaast nalta aistli, fra havern.
- Våfför jetta ve fali isvägen jenna, frage I pappen. He ruuv ju vara stärkare is at siern?
- He seij ut se, men jenna där ve hava tjårt förr jer isen tjackare.
Pappen skreije å skönne oppá marra som kämpe å flåsa nidi isvattne. Tomskreinna där I sat sleka å for, he skwittre oppi skreinna, å I var brano rädd. Taink om ve skull fastn ni na hål eller fara ne i nan isvak? Ve skull frus ihjäl direkt!
Nåå, ve komme över fjörn å tjårt djöning raira å vide fram deill legda å timmerlödun.
Pappen gav marra n haisådd einna ve böörd arbait.
- Var du rädd, frage n?
- Jåå, he var hemskt da marra djick se djuft ni vattnen. I troodd hon skull ga djörning isn.
- He jer nalta otaickt, men isn jer tjackare än man tro. Tag hajgaffeln jenna döu, å löft fram haije mot lödudörn.
I hoppe ein deri lödun å for arbait. He var trangt unner takern, å I meindes alltför väl höre he hadd vöre om sommarn, da ve voor uti ladaneinga, å I skull tråa nidi lödun jerna. I djick tjwikroku unner takern, men he hjaart eint. Spornspiken skrapa oppi huvude se he for blöö. I klaga över he, men se möittje medlidande feick I eint. Ellrenern dem töijtt att he var som tjenlit skick opp barna att tråa lödun, dem römdes ju bätter där he var trangt.
Da skreinna var full snodd ve om ham. I la me ovana lasse, tainkt he skull val skönnt wil se nalta. Jåå, n stann djick he väl bra, men uta isom var he mar a ovanavatten nöu än föriganga, he tjaaske olecklit da marra stega fram uti isvattne. Hon djick saktare, lasse var ju tongt.
Da ve voor mitt uta fjölom for he ga saktare å saktare. I var rädd. Skuull ve vaal varan derna uut? Pappen skreje å slo ve tömmern för att skönn oppa marra. Men vattne djick-a oppi knern, å lasse sleka å for. I var livrädd att I skull fall bortá, å laite ätt nanteing att hall fast me ve.
- Pappa, I hall a fall-a, skreje I, men he hårt n eint.
Jåå, he kändes som om lasse skuull tiipp. I skull val utsnårt uti isvattne. Eller skull ve fara ne i nan isvak å dranken direkt? Å om ve vort kwar oppa isn - vem skuull kånna rädd ass derna uut? Ingar männisch syntes uta fjöln idag, ingen fiskar var ut a vittje. Naa, ve skull val varan å frus ihjäl nidi mörkren!
Men nu ruuve ne fara ga nalta bätter. Ve hadd komme nalta närmare åddn som ve skull över idjen, men nu I såg de där röfärge ralkvattne uta isen, färgen som tala om att jenna hadd Kusbaittjen utflöde, ”Kusbaittjen” tainkt I, å hurvese at ole. Maatt maang gaang hadd I eint vorte skrämd för kusn, brunnskusn, som boodd nidi brånnern å åt opp dem som fååll ne der. Kanski fanns he nan havskuus ag?
Hör he nu var se komme ve fram deill ådden ve skuull över. A Florry feick starn a n stann, men hon ruve oroli, hon var hamtrå. I komme ihåg dem hadd berätte att ain gaang da dem haadd lämnd-a n kwell Noliain, he var uti sjålanna, da hadd färjkalln som tjårt kabelfärja däri Övika, reingd ham å sagt att he sto n häst där å veille ååk färja. Jaa, se dem gåtte fara dit å hämt-a.
Nu smacke pappen idjän för att taga sistbitn över Nischvika. He var eint se langt, men no var he flövattne oppa vika ag. Men marra to i, å snart vor ve över. Änteligen oppa torra lann! I tjänd me alldeles slut, å a Florry sto a jåådd.
Pappen gav a n gottebit å saa att hon hadd vöre dukti. I feick ain jig ag. Marra haadd fradga deri wennom, å I såg höre frusse-isn hadd fasne runt hovarn. Pappen å a Florry for knaver a ham, oppför backen, men I djick ätter dem, tainkt he var tongt no för marra enda. I var trött nanting grönat. I haadd vöre se rädd se laing att I var alldeles slut.
Da I staig ein deri i kökern komme mamma å hjart me knit opp pjäxern å få bortá me ytterklea. I kraup opp i soffa.
A Tant Selma komme å sätte se atve me, ni gungstoln. Hon var gammal å nalta ofölu å boodd nest farfars. I berätte för dem höre hemst he hadd vöre derna uut. Att I var galle drankern uti isvattne….
- Huvvaligen steinte, se olecklit, sucke mamma. He var ju bra att he djick goda. Men he jer ju faktiskt slute a april, man kan eint vänt se anne än att he ska vara dalit e föör.
- Men no tort he ha vöre värre den 15 maj 1809, saa a Tant Selma.He var da som ryska armén komme marscheren jenna uta Ytterviksfjöln. Dem komme nolanett oppa isn, ve karla å hästa å kanona, djiing över Rönnskär å hitjenna. Eint ska he ha vöre se lastelit. Men dem to se hit, å sen djiing dem oppa landsvägen å träffe schwenska armén bortve Landsakersbacken deri Einnervika.
- Var du ve å sag he, frage jig.
- Naij vå bönna, steinte! No jer I gammal, men eint var I ve da eint, skratte a.
- Höre djick he da dem träffese arméa da?
- Ja röissa voor ju se maang. Å dem komme fra tjwå hall. Storhopen komme fra Skelet å schwenskarn voort som fange mela de dära röisshopa å gåtte giva se. He vart kapitulation! Men röissa vort kwar jenna nager mane sen, å he var väl eint se lastelit för faltje jenna. Röissa beordere ju fram matn at bå kara å hästa. Klea å stövla å silvre to dem om dem hitte ne.
I lag oppa kökssoffa å lyssne, men sen veille mamma att I skull ga diti potatkällarn å häämt rota. Brorn hennarsch hadd vöre dit ve n storlaka –brorn var ain a dem som bruke fiisk uta fjölom. Se nu skull he vaal lakasoppan deill medag. I käänd höre hongru I var. Å lakasoppa, he töittj I var farkånnt. Se I snårt oppa me stövlern å hov me uti källarn. He var nalta mört å otrevlit iniderna, men vå jer nalta mörker å nan skeppsrått för ain som just hadd vöre galle dö uta isom?
Slut
Barbro Viklund