Ersmark. Hemma i garaget står Ingemar Svenssons motorcykel och väntar på reparation. Foto: Lars Eriksson.
Ute i garaget står motorcykeln. En Yamaha Wild-Star, årsmodell 2000, som har varit i Ingemar Svensson, 59 år, ägo sedan den var ny.
– Den här räddade mitt liv, säger Ingemar och håller upp en repig hjälm.
På lite håll ser motorcykeln helt oskadd ut, men börjar man titta på alla små detaljerna så träder alla repor och skador fram. För det är detaljerna som gör den gör den här hojen så speciell.
29 augusti var dagen som började så bra, men slutade på ett sätt som han aldrig hade kunnat förutspå. Det var en fin sensommardag med klarblå himmel, en dag ämnad för en motorcykeltur.
– Det var en kanondag så jag bestämde mig för att åka iväg på en lite längre sväng. Så här i efterhand så ångrar jag mig, men så kan man inte heller tänka.
Läs mer: Olyckan i Skråmträsk
Färden gick inåt landet mot Österjörn, Jörn, Petiknäs, Norsjövallen, Bastuträsk och Finnforsfallet. Det blev flera stopp med både fikarast och fotograferingar. En skön dag innan det var dags att vända österut mot kusten igen.
– Vi motorcyklister kör aldrig närmsta vägen, säger han och skrattar.
När Ingemar närmade sig Skråmträsk körde han ikapp en bil. Klockan var ungefär 17.40 och solen, som han hade i ryggen, stod lågt. När han passerade kvarnen i Skråmträsk gick det ganska långsamt, men så fort hastighetsskyltarna medgav högra fart ökades tempot.
– Jag körde ungefär 90 kilometer timmen och låg en bit bakom bilen.
Helt plötsligt upptäcker Ingemar att bilen framför honom står stilla, alldeles vid korsningen mot Orrliden.
– Jag förstod direkt att det inte skulle gå bra. Men det gick så fort att jag aldrig hann bli rädd. Första tanken var att chansa och svänga över på andra sidan för att köra om bilen.
Men Ingemar tvekade. Bilen hade börjat svänga.
– Jag insåg att jag inte skulle klara mig om bilen svängde.
Ingemar valde att försöka få ner farten och bromsade allt som bara gick. Till slut började framgaffeln pumpa och framhjulet låste sig.
– Efter det vet jag inget mer än att jag vaknade upp på vägen. Jag såg bara kanterna på hjälmen och kunde bara ligga och titta rakt upp.
Han uppmanades att ligga helt stilla av människorna som befann sig runt omkring honom. Snabbt kunde han konstatera att fötterna gick att röra.
Motorcykeln låg på vägen ungefär 60 meter framför det 15 meter långa bromsspåret.
Så här i efterhand har Ingemar förstått att han trots allt fick ner hastigheten ganska mycket innan motorcykeln gick omkull. Det blev ingen kollision med bilen, något som troligen var avgörande för att han inte ådrog sig livshotande skador. Han hade nästan inga skrubbsår, var inte blåslagen och han hade klarat sig från allvarligare ryggskador. Däremot var båda skulderbladen brutna, högra lungan skadad och 15 revben av.
– Jag hade tur för det kunde lika gärna ha slutat med att jag blivit förlamad eller i värsta fall dött.
Han fick tidigt beskedet att skadorna skulle läka och att de troligen inte skulle ge några framtida men. Men smärtorna var fruktansvärda trots att han fick både morfintabletter och ryggmärgsbedövning på Skellefteå lasarettet. På sjukhuset blev han kvar i 18 dagar innan han fick åka hem.
Ingemar vill lyfta fram personalen på lasarettet som gjorde allt för att sjukhusvistelsen skulle bli så bra som möjligt.
– De har dåligt med resurser och många gånger får de springa benen av sig, men de gör ett fantastiskt jobb.
Alla hälsningar och allas omtanke har gett Ingemar kraft under både sjukhusvistelsen och tiden därefter. Riktigt rörd blir han när motorcykelkompisarna från Tisdagsträffen kommer på tal.
– Jag fick en ”Krya på dig”-bok där 80 motorcyklister hade skrivit sitt namn, säger han och förklarar att Tisdagsträffen är ett gäng motorcyklister som under sommaren träffas och kör tillsammans.
Med tanke på vilka påfrestningar motorcykeln utsattes för så klarade den sig bra, tack vare de kraftfulla motorbågar som Ingemar hade utrustat maskinen med.
– Hade jag inte haft dem så skulle motorcykeln bara ha varit skrot nu.
Men alla skrapmärken och små skador gör att det kommer att ta lång tid att återställa hojen till ursprungligt skick.
Redan när Ingemar köpte sin hoj så utrustade han den med all extrautrustning som fanns att tillgå. Men sedan har motorcykeln förändrats med extrautrustning som är specialtillverkade.
– Varje år har det kommit till nya grejer.
Hela motorcykeln med läder, skinn, patroner, pistoler och motivlack går i vilda västern-tema. En skapelse och livsprojekt som han har döpt till Wild Warrior. Han har till och med en vagn som han kan hänga på där bak. Ett släp som efterliknar en prärievagn, fast i miniatyr.
– Jag har alltid varit fascinerad av indianer och western.
Motorcykeln har vunnit massor av priser genom åren. En hoj som inte går att köpa för pengar, vilket också innebär att den är oersättlig för Ingemar.
– Det hade varit lättare om det varit en standardmaskin. Då hade man bara kunnat beställa en ny, men så är det inte.
Fortfarande gör skadorna fruktansvärt ont och smärtan avtar långsamt. När han ska vila eller sova går det bara att ligga på rygg, alla andra positioner gör för ont. Nu handlar det framför allt om att rehabilitera sig själv innan han tar tag i renoveringen av cykeln.
– Hojen har mer skador än vad man kan se vid en snabb titt. Alla specialdetaljer som är förstörda kan ingen verkstad laga utan dem måste jag fixa själv. Hojen är inte bara något materiellt för mig. Trots allt har jag byggt på den under 16 års tid.
Till sommaren är drömmen att både han och hojen ska vara i så pass bra skick att de kan ge sig ut på vägarna igen.
– Men jag vet inte hur det kommer att kännas. Jag kanske kommer att vara rädd, men jag tror inte det.
Vid ett par tillfällen när Ingemar berättar om olyckan får han avbryta . Ögonen blir glansiga och tårarna tränger fram.
– På ytan kanske jag ser ut som en långhårig och tuff biker, men efter en sådan här olycka är man inte så kaxig. Jag inser att jag var nära döden.