Livets gång. ”Har jag lärt mig något av min sjukdom så är det att jag inte alltid behöver kämpa så mycket”, säger Emil Tjärnström och förklarar att man måste välja sina strider. Foto: Lars Eriksson.
Han sitter uppkrupen i den röda soffan, med armarna virade runt de hopböjda benen. På väggen hänger en tavla, ett bevis på att skapandet är starkt. En kraft som övervann den totala kraftlösheten.
– Konsten är mitt lilla rum där jag går in i och laddar energin, det är min egen lilla bubbla, berättar Emil Tjärnström.
Det var i början av december 2010 som allt havererade. Ett haveri som hade byggts upp under en lång tid, men som nu uppenbarade sig i form av en vägg. Det tog stopp.
– Jag gick in i väggen, för mig är det en bra beskrivning.
Trots att varningssignalerna hade funnits där i många år, så hade han kört på som vanligt.
– Jag trodde mig vara Stålmannen.
Under den här tiden var båda hans barn ganska svårt sjuka i allergier. Omständigheter som gjorde att det faktiskt inte fanns utrymme för att han som pappa också skulle bli sjuk.
– Under en massa år hade jag inte sovit på nätterna, för då var jag vaken med barnen.
Första tiden efter katastrofen minns han nästan ingenting ifrån. Allt förändrades och han kunde inte ens lyssna på musik.
– Det var fruktansvärt eftersom att jag älskar, och har alltid levt för, musiken.
Men musiken kom tillbaka. Värre var det med det skrivna språket, som även var hans levebröd och identitet.
– Helt plötsligt kunde jag varken läsa eller skriva. Det var en stor del av mig som försvann.
Det var en del av Emils kreativa sida som helt plötsligt var som borblåst. Innan han blev sjuk skrev han musik och hade även påbörjat ett bokprojekt.
– Så fort jag försökte skriva eller läsa så kände jag mig sjukare.
Långa promenader och musik blev de första stegen mot läkning. Promenaderna som innan katastrofen varit ett sätt att lösa problem, blev nu ett medel för att vara närvarande i nuet.
Vägen mot tillfrisknandet var både lång och jobbig. Efter närmare tre års sjukdomstid kom längtan efter att vara kreativ tillbaka.
– Jag kände mig nästan lite rastlös. Det var ett gott tecken.
Men det var målningen som istället fick den kreativa ådran att blomstra. En konstform han hade ägnat sig åt tidigare i livet . Nu tog han åter ett tag i penseln.
– Det var så vansinnigt roligt. Jag bestämde mig tidigt för att skapandet inte fick vara kravfyllt utan det skulle jag bara göra för att det var roligt, för min egen skull.
På dukarna började det att växa fram ansikten och det blev många tavlor.
– Tid och rum försvann. Jag kände mig frisk och stark när jag målade. I de stunderna var jag mitt bästa jag.
Emil fick även möjlighet att ställa ut sina målningar.
– Tavlorna som hade gjort mig så glad, gjorde även andra glada. Det kändes riktigt bra.
Svårigheten är att få konsten att fortsätta vara lustfylld och inte bli ett måste, ingen enkel balansgång. Men här är Emil benhård.
– Jag målar när jag vill och det blir vad det blir. Därför tar jag aldrig några beställningar.
För en tid sedan fick han ett erbjudande om att ställa ut sina tavlor i USA.
– Det kittlade rejält. Just då hade jag ingen lust att måla, så jag sa nej, säger han och skrattar.
Innan Emil blev sjuk så sysslade han en hel del med dokumentärt fotografi, nu använder han sin kamera för att skapa konst.
– Om jag har spottat ur mig tavlor och målat intensivt under en period så tar det så småningom slut, lite som en kran där vattnet slutar rinna. Då är fotograferandet ett bra komplement.
I sitt första konstfotoprojekt använde han modeller för att skapa fotografier, bilder som uttrycker känslor.
– Eftersom jag har satt en tydlig gräns mellan dokumentärt och konst, så har jag skaffat mig frihet att göra vad jag vill. Jag kan sätta ihop flera bilder eller lägga till starka färger. Jag använder kameran som en pensel.
Emil reser sig upp från soffan och går fram till några bilder som står lutade mot ett skåp.
– Den här tycker jag om, säger han och visar upp ett fotografi där två ögon tittar fram bakom några persienner.
Bilden har gett olika reaktioner beroende vem betraktaren är, berättar Emil. En del ser krig och olycka medan andra lägger in positiva känslor i bilden.
– Så får det vara. Jag har gjort en bild och haft mina tankar, men det är konst och då får var och en lägga in sina egna känslor.
Emil är övertygad om att det är skapandet som har varit det viktigaste i rehabiliteringen, men också förmågan att vara i nuet.
– När jag till exempel lagar mat, då lagar jag mat. Förr skulle jag samtidigt svara på e-post, hjälpa barnen och lyssna på musik. Nu försöker jag vara där och känna dofterna. Det är inte lätt, men en viktig del i tillfrisknandet.
I dag är Emil friskförklarad, men får leva med skadorna som utbrändheten orsakat. Dåligt minne och svårt att tåla stress är några av biverkningarna. Trots att han inte vill gå igenom allt igen, så vill han inte heller vara utan erfarenheterna sjukdomen trots allt gav honom.
– Jag klarar nya motgångar bättre idag, tycker jag. Som människa mår jag djävulskt mycket bättre i dag än vad jag gjorde innan jag gick in i väggen.