Bra tuttbilder är tydligen svårt att hitta på internet. Ibland hittar man bilder på helt andra saker. Sälen på bilden har ingenting med texten att göra. Foto: TT Bild
Jag snackar förstås om Hildur och hennes nappar. Hon är en hårdkokt tuttknarkare.
Hon vet att hon endast får ha napp när hon ska sova och om hon behöver tröstas. Det är vi noggranna med. Men istället för att göra den klassiska manövern och låtsas att hon har gjort sig illa, så smusslar hon istället.
Hon kan smyga fram till sin lillebror, sänka huvudet lågt över honom för att ge honom en puss – och sedan sno nappen och pinna iväg så snabbt benen bär mot närmsta hörn, där hon ställer sig med ansiktet riktat inåt. Hon står där tills man kommer för att säga åt henne på skarpen.
Det är nästan så att man kan höra hennes tankar: ”Låt dom komma, men bara lite till, bara lite till, lite till!”.
När man väl hittar henne blir hon förnärmad, kastar nappen allt hon kan och kutar vidare i tårar.
Det är ju som ett legitimt beroende! Och det kan gå långt. Har jag hört.
Ett anonymt nytillskott i den förlängda familjen anförtrodde sig till mig under sommaren. Först när hon fyllde sex år kunde hon sluta med napp! Hon sa skamlöst att det var en solklar miss i uppfostran från hennes föräldrars sida. Hon är även övertygad att det var den orala aspekten av missbruket med nappen som nu fått henne att fastna för snuset.
Okej. Jag har inte bara hört det. Jag har upplevt det också. Det är väl bara att krypa till korset. Själv växte jag nämligen upp med en liknande demon – tummen.
Tror inte det räcker med sex år innan jag blev helt väck sattyget. Tror jag nästan var närmare puberteten än födseln – och det vill inte säga lite för någon som blev könsmogen först i gymnasiet.
Mot slutet sög jag aldrig på tummen under vaken tid. De sista åren var det bara så djupt förankrat i muskelminnet att det skedde per automatik under natten.
Har ett minne när jag verkligen skulle försöka sluta och mina föräldrar doppade hela tummen i Stopp & Väx-medel, ni vet sådant där som man har som nagellack för att sluta bita på naglarna.
Inte hjälpte det! Jag vaknade mitt i natten och det kändes som att halsen var tapetserad med sandpapper. När man ser tillbaka på det kan det så klart kännas svårt att tillämpa en strategi som förlitar sig på aktiva val, när man ska bekämpa något som händer när man sover som djupast.
Sedan verkar även jakten vara lite av tjusningen för Hildur. Själv hade jag ju alltid mitt ”fix” nära till hands, men då vi lägger undan nappen på morgonen blir det en klar utmaning.
Den klena trösten jag kan ge till min nesliga lilla nappnarkoman är ju att nappar är lättare att avlägsna, förgöra och begrava. En tumme har man tyvärr nytta av senare i livet också.
Så Hildur. Lycka till. Du har mina sympatier.