Håller ihop. ”Jag och min son tar ansvar för våra liv på olika sätt men finns för varandra ändå. Vi är alla ansvariga för de val vi gör och vårt eget välbefinnande”, säger Yvette. Foto: Evelina Eriksson.
Yvette berättar att hennes son bara var 14–15 år när han provade cannabis första gången. För honom krävdes det bara en enda gång innan drogerna hade honom i sitt järngrepp.
– Sjukdomen och beroendet kan slå till direkt. Precis som man läser om, säger Yvette.
Hon hade börjat ana att sonen rökte och bekanta hade sett honom i kretsar där det såldes droger. Sonen försökte maskera röklukten med parfym, något som Yvette snabbt genomskådade. Hon konfronterade sonen och han erkände.
Att söka hjälp kändes skamligt och den närmsta tiden bestod av otaliga drogtester för tusentals kronor och många timmar i bilen före jobbet på morgonen, till och från provtagningen åtta mil bort.
Sonen gick med på att utföra testerna – allt för att göra mamman lugn, har hon fått veta i efterhand. Provsvaren visade blandade resultat. Sonen var alltid steget före, han visste precis vilka droger som inte gav utslag.
Han skötte skolan, var inte ute och stökade på kvällarna och passade de tider han fått. Det skapade en falsk trygghet och gjorde att familjen inte fick den hjälp de hade behövt.
– Jag satt och försökte prata på hemvägen och grät. Jag var ju förtvivlad. Men jag visste inte vad jag skulle göra av det. Jag tänkte ”om vi bara löser det här så blir vi en vanlig familj”.
Sonen förändrades, isolerade sig allt mer i dataspelsvärlden och kom längre ifrån omvärlden och vännerna. Han som alltid varit så kärleksfull blev alltmer känslomässigt avtrubbad. Och trots att vissa prover visade att han inte hade droger i kroppen sade Yvettes magkänsla något annat.
Hon och hennes man Patrick tänkte att om sonen känner att de inte kommer att ge sig och fortsätta tvinga honom till prover kommer det att bli för jobbigt att fortsätta med drogerna. Men så blev det inte.
Dygnets alla timmar gick åt till att söka bevis istället för att lita på magkänslan. Något som Yvette i efterhand inser var så onödigt och tog så mycket kraft.
– Man var både CSI-agent och knarkhund på samma gång.
Det gjorde ont att se hur sonen fastnade allt djupare i sitt missbruk. Samtidigt utvecklade Yvette tydliga stressymptom och gick sönder allt mer.
Hon berättar att det i flera års tid bara handlade om att stiga upp och klara dagen. På kvällen ville hon gå i säng så tidigt som möjligt.
– Det var inget liv. Vi tände inte några lampor, det blev övermäktigt bara att någon kom in på kaffe.
Idag inser Yvette att det hade besparat henne mycket om hon förstått hur stark drogernas kraft är och att missbruk är en sjukdom.
– Det har hänt att han sagt ”mamma, om jag kunde sluta för din skull så hade jag gjort det”.
– Med min kärlek trodde jag att vi skulle ordna det. Jag förstår idag att det har hållit honom vid liv några gånger. Men vi hade inte en chans.
Men när nöden är som störst kan hjälpen vara som närmast. För Yvette kom vändningen när sonen 2014 var intagen på Solgläntans behandlingshem i Kramfors och hon bjöds in till en anhörigvecka.
Hennes tanke var att hon skulle få verktyg för att hjälpa sin son ur missbruket. Därför blev hon paff när hon förstod att hon och de andra anhöriga var där för att hjälpa sig själva till ett bättre liv.
– Fokus var på att jag inte kan hjälpa någon annan om jag inte tar hand om mig själv.
Samtidigt som Yvette fick lära sig att beroende är en sjukdom fick hon även veta att man kan bli sjuk i medberoende.
Symtomen är ungefär desamma, med bland annat oro, ångest och sömnsvårigheter.
Skillnaden är att de anhöriga går och mår dåligt i sin sjukdom, medan missbrukaren kan ta en drog och må bättre. Och vem vill ta bort det?
– Vi fick veta att det inte spelar någon roll om vi kör jorden runt tusen gånger och tar prover. Vi blev inpräntade att vi måste hjälpa oss själva. Det var så förlösande att träffa andra i samma situation. Vi kände att vi inte var ensamma.
En annan vändpunkt var när Yvette och Patrick åkte på anhörigdagar tillsammans. Efter det kunde de stötta och förstå varandra på ett annat sätt.
– Patrick har varit helt fantastisk hela tiden, berömmer Yvette.
Råden och lärdomarna från anhörigdagarna har fått henne att hitta tillbaka till sig själv och börja leva igen.
Samtidigt är det ett hårt arbete där alla råd inte är lätta att följa. Som till exempel att inte låta sonen komma hem när han är påverkad.
Hemmet ska vara en trygghet för alla i familjen och det ska vara obekvämt att knarka.
– Om vi hjälper honom med bostad, mat och skulder, varför ska han då sluta? Gör vi allt det förlänger vi bara hans missbruk.
Det stöd hon fått har också hjälpt henne att hantera det hon upplever som allra värst: den ständiga ovissheten.
– Periodvis har jag väntat och tänkt att det ska stå två poliser på bron och säga att han är död. Det är som att gå i ständig krisberedskap.
– Men ingenting blir bättre av att vi bara låser in oss och väntar på katastrofen.
Nu vill Yvette hjälpa andra i samma situation. Hon kom i kontakt med Föräldraföreningen mot narkotika av en slump, när hon behandlades på stressrehab i Umeå och FMN råkade ha möte på kvällen.
– Det blev ett lyft för mig men samtidigt tänkte jag "måste jag åka ända till Umeå för det här?" När man mår dåligt har man inte alltid så mycket energi, säger Yvette.
I Umeå träffade hon även ordförande Peter Lindberg och tillsammans bestämde de sig för att starta något liknande i Norsjö.
Yvette berättar att föreningen inte bara riktar sig till föräldrar, utan till alla nära anhöriga. Verksamheten startar i liten skala i januari.
Från början blir det bara en träff i månaden. Det kan räcka med att det bara är några personer som träffas, pratar och lyssnar.
– Vi vill så ett litet frö hos folk.
Yvette vill förändra synen på socialtjänsten: det ska inte kännas som en skam att kontakta dem om man är orolig för någon i sin närhet. Ofta går det alldeles för långt innan man söker hjälp.
Hon vill även lyfta individ- och familjeomsorgen i Norsjö, som tidigare inte haft så mycket kunskap om medberoende och anhörigas situation men som verkligen vill lära sig mer.
För Yvette känns det viktigt att dela med sig av sin historia och bidra med sin kunskap. Inte minst idag, då det florerar mycket droger i Norsjö.
Hon har varit väldigt öppen med vad som hänt och även hållit föreläsningar. Med det vill hon visa att sådana här saker kan hända i alla familjer.
Öppenheten har lett till att hon fått ett enormt stöd från arbetskamrater, grannar och vänner. Utan deras stöd hade det aldrig gått, konstaterar Yvette.
Hennes sociala nätverk sträcker sig också långt utanför Norsjös gränser. Även om det var under tråkiga omständigheter så har hon träffat några av sina bästa vänner på anhörigträffar.
– Folk sträcker ut en hand. Förr kunde jag bara inte se det.
Vad tänker då Yvette om framtiden? Ja, det är fortfarande en kamp, både för henne och för sonen. Men trots allt de gått igenom har deras band alltid varit starka.
– Jag försöker se ljust på framtiden, en dag i taget. Framtiden är fortfarande ett blankt blad, men idag jobbar vi båda på med våra liv och med rätt stöd och med den vilja och motivation vi har så kommer vi att fixa det här. Jag vet att han vet att mamma finns här till hundra procent.
– Det är alltid vi oavsett vad som händer.
Det var så förlösande att träffa andra i samma situation. Vi kände att vi inte var ensamma.
Ser ljuset. Familjen är viktig för Yvette. Hon har lärt sig att uppskatta och ta vara på ljusglimtarna och glädjen som finns runt dem varje dag, även om de alla har sina bördor att bära. Foto: Evelina Eriksson.