Vänskap. Magnus Pettersson, 47 år, fick en njure av kompisen Markus Nilsson, 50 år. ”Vi har gjort en viktig resa tillsammans”, förklarar Magnus. Foto: Lars Eriksson.
Skulle du kunna tänka dig att ge bort något som förändrar livet för mottagaren? En gåva som innebär att du förlorar en del av dig själv och att du dessutom måste genomgå en operation, men i bästa fall inte gör någon större skillnad för dig. För Markus Nilsson, 50 år, var det ett ganska lätt beslut, han skänkte sin ena njure till kompisen Magnus Pettersson, 47 år.
– Jag tappade en promille av mitt liv medan Magnus fick en 100 procentig förbättring, säger Markus.
Magnus Petterssons problem började tidigt i livet. Han drabbades som 17-åring av en ovanlig och svår sjukdom, Wegeners granulomatos, som sedan dess följt honom genom livet. En sjukdom som gör att de röda blodkropparna faller sönder.
– Alla organ i kroppen blev för stora, hjärta, lungor och njurar. De höll inte ihop. Läkaren som jag träffade första dagen sa att det inte alls var säkert att jag skulle överleva, säger Magnus.
Magnus låg i tio veckor inlagd på intensivvårdsavdelningen i Umeå. Under sjukhusvistelsen slutade njurarna att fungera. Magnus svällde upp och samlade på sig en massa vätska.
– Jag gick upp 20 kilo i vikt och såg ut som en ballong.
Till slut lyckades vårdpersonalen hejda sjukdomen och återställa njurfunktionen till 50 procent. Den akuta krisen var över, men sjukdomen fanns kvar. Med medicinering hölls den kroniska sjukdomen i schack.
– Sedan dess har jag levt så normalt man bara kan med en sjukdom. Jag har varit aktiv inom idrotten så det har inte varit så stora problem.
Sjukdomen har också inneburit att Magnus hela tiden har fått tagit prover och besöka läkare var tredje månad. Allt såg bra ut fram till för drygt två år sedan.
– Då började jag känna mig trött och slut. Ibland orkade jag inte ens laga mat.
Under ett återbesök hos läkaren kunde de konstatera att njurfunktionen hade gått ner till under tio procents kapacitet. Det var dags för dialys.
– Jag fick hem en maskin som jag körde åtta timmar varje natt.
Maskinen stod bredvid sängen och kopplades ihop med Magnus blodsystem. Tio liter vätska skulle varje natt pumpas in och ut från kroppen.
– När jag var hemma fungerade det ganska bra, men när jag skulle resa någonstans krävdes det en hel del extra planering.
Transplantation kom upp på tal, men skulle visa sig vara svårare än vad Magnus hade tänkt sig. Han har blodgrupp 0 vilket gör att han bara kan ta emot organ från givare som har samma blodgrupp. En omständighet som försvårade möjligheterna att hitta en donator. Väntetiden befarades bli flera år lång.
– Det var psykiskt knäckande.
Den närmsta släkten kollades upp, men föll bort av olika anledningar.
Det var under en gemensam skidresa kompisen Markus för första gången fick en inblick i vilken situation Magnus hade hamnat i.
– När jag såg den där stora lådan med dialysapparaten han hade med sig så förstod jag vilket helsike det måste vara, säger Markus som redan visste att han hade samma blodgrupp som sin kompis.
Tankarna om att ge bort en av sina njurar började gro hos Markus, funderingar som Magnus då var helt ovetande om.
– Jag visste sedan tidigare att man klarar sig med en njure, så jag tyckte nog inte att det var så stor sak.
Han googlade och kollade upp fakta kring ämnet och blev mer och mer övertygad. Vid ett gemensamt besök på golfbanan frågade han om Magnus skulle vara intresserad av att ta emot hans njure.
– Att vilja ge sin njure till en kompis, det var otroligt stort av Markus. Det hade varit mer naturligt att inte ens tänka tanken, säger Magnus.
Sedan startade en lång och utdragen utredning om det var medicinskt möjligt för Markus att ge sin njure till Magnus. Under den tiden pratade Markus med sina barn och frågade hur de såg på saken.
– De gav tummen upp och sa att de skulle ha gjort samma sak.
Efter drygt åtta månader fick de klartecken från sjukvården, allt såg bra ut. Ett positivt besked som Magnus hade gått och väntat på.
– Det var en otroligt lycklig dag i mitt liv.
Ett par månader senare, 19 oktober 2016, var det dags. Kompisarna Markus och Magnus åkte ner till Göteborg, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, för att göra själva transplantationen. Allt gick bra och efter fyra dagar kunde Markus åka hem och några dagar senare åkte även Magnus hem.
Nu går livet vidare för de båda vännerna. Markus är tillbaka i arbete och för Magnus handlar det om att återhämta sig. Han är infektionskänslig och har lite problem med ena benet efter operationen.
– De kom åt en nerv som inte har läkt ihop än, men det känns bättre och bättre.
Magnus är inte längre beroende av en dialysmaskin utan kroppen klarar av att rena sig själv, precis som det ska vara.
– Jag har varit lite hjärnslö under dialystiden, men nu känner jag mig betydligt piggare i huvudet, säger han och Markus hakar genast på och tillägger:
– Det förklarar ju en hel del, säger han och får med sig sin vän i ett hjärtligt skratt.
Markus känner ingen som helst oro för att han har numera lever med endast en njure.
– Om man har en eller två njurar spelar ingen roll. Blir man njursjuk så slås nästan alltid båda njurarna ut, så det skulle inte göra någon skillnad.
Magnus livskvalitet har ökat även om han inte vill ta ut något i förtid. Det han däremot känner sig säker på är Markus vänskap. Han menar att man inte kan förvänta sig att någon gör en så osjälvisk handling som Markus gjorde.
– Den som ger, offrar faktiskt en bit av sig själv. Dessutom kan det tillstöta komplikationer, även om det är väldigt ovanligt. Markus har gett mig en ny chans livet.
Den som ger, offrar faktiskt en bit av sig själv.