Cancer. Livet går vidare trots att Marie Nyström bär på en dödlig sjukdom. Foto: Lars Eriksson.
Marie Nyström, 56 år, i Dalvik söder om Boliden, sitter vid köksbordet och berättar om sjukdomen, som om det vore vilken vardaglig grej som helst. För så är det för Marie, cancern har blivit hennes vardag.
– Det känns som att jag bär på en bomb som jag aldrig vet när den ska explodera. Så länge sjukdomen kan hålla sig till skelettet är det ganska bra. Men går den ut i mjukdelarna så kan det gå ganska fort. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Men jag är inte rädd för döden längre, det har jag kommit över, säger hon.
Tre hårdmackor med kaviar samt en kopp te står uppdukat på bordet. Strax intill ligger en liten hög av mediciner.
– De där rosa pillren är cellgift. Sedan har jag en tablett som ska göra så att jag inte får så ont i magen av alla mediciner, säger hon och skrattar.
Enligt Cancerfonden kommer mer än en tredjedel av Sveriges invånare få en cancerdiagnos under sin livstid. Mer hoppfullt är att cirka 65 procent av alla drabbade blir botade. Men för Marie är det skarpt läge, hennes cancer går inte att bota. För henne handlar det om att hindra sjukdomens tillväxt så hon får leva så länge som möjligt. Men samtidigt också leva ett så bra liv som möjligt.
– Tänk vad medicinerna är fantastiska. Jag har ätit av de rosa pillren i tre månader och bulan på huvudet har krympt. Den har nästan försvunnit, säger hon och pekar där den tidigare centimeterstora cancerknölen satt.
Marie drabbades av bröstcancer 2004. Behandlingen var tuff, men gick åt rätt håll. Året efter var hon färdigbehandlad och frisk – trodde hon. Några år senare upptäckte hon en knöl långt in i bröstet.
– Nej, jädrar tänkte jag.
Läkaren tog ett prov som då inte kunde påvisa att det fanns någon cancer. Men provet gav troligen inte en sann bild av läget. Ett par år senare visade det sig att cancern hade spridit sig till skelettet. Nu var den dessutom helt omöjlig att ta bort.
– Cancern har hela tiden spridit sig. Sakta, men säkert. Behandlingen riktar in sig på att fördröja sjukdomen så mycket det går.
Vetskapen om att hon bär på en sjukdom som är dödlig påverkar givetvis vardagen.
– Jag tycker inte städning är så viktig längre. Är jag sugen på att läsa kokböcker så har jag sängen full av kokböcker. Vill jag se film så gör jag det. Det finns färre måsten i mitt liv nu än vad det fanns tidigare. Jag har blivit en mästare på att skjuta på saker som jag inte tycker är så roliga, säger Marie och skrattar.
Givetvis är Marie både ledsen och uppgiven ibland, men hon försöker att ta tillvara alla dagar på bästa sätt.
– Jag har mina ”ups and downs”. Vissa kvällar ligger jag bara och lipar.
Marie gillar djur och har två katter. Den andra katten kom till henne av egen fri vilja.
– En afton när jag kom hem låg han på kökssoffan.
Hon har nämligen en kattlucka där katterna kan gå ut och in av fri vilja. Det var genom den kom han in. Efter några veckor hittades ägaren, som bodde en och en halv mil bort.
– Hon kom och hämtade honom, men några dagar senare var katten tillbaka här igen.
Så höll det på hela hösten, fram och tillbaka, ända till snön kom.
– Då slutade han att komma. Men så fort snön försvann var han tillbaka. En morgon när jag vaknade låg han i min säng.
De gjorde några tappra försök att återställa katten, men fick till slut ge upp. Katten flyttade in och fick stanna.
– Det känns roligt att jag har en katt som själv har valt att bo här.
Katten har tidigare varit omhändertagen av kattskyddet så Marie har sina funderingar var den varit tidigare.
– Jag tror att den har haft en ägare som hade cancer. De sägs att djur kan lukta sig till cancer.
Två gånger i veckan rider hon. Det är jobbigt för hennes kropp, men viktigt för att må bra.
– Jag ser till att jag orkar för det ger mig livskvallitet. Jag kommer att rida så länge jag klarar av att ta mig upp på en häst.
Trots att framtiden är oviss så ser hon framåt. Trädgården lockar, där har hon både planer och visioner.
– Jag tar en sommar i taget. Vi har grävt en grop som ska bli en trädgårdsdamm nästa sommar.
Ute är det en strålande vinterdag. Solen letar sig fram mellan träden och kastar sina svaga, men gyllengula strålar på Marie som går efter den smala vägen. Det är här i Dalvik som hon trivs som bäst.
– Vi vet alla att vi ska dö och jag kommer troligen att dö i cancer, men jag vet inte när. Kanske hinner jag dö av någon annan anledning innan cancern tar kål på mig.
Jag har blivit en mästare på att skjuta på saker som jag inte tycker är så roliga.