Fanan. Transflaggan är alltid hissad på gården hemma hos Marie Andersson i Vebomark Foto: Lars Eriksson.
På väggen hänger en bild föreställande en man tillsammans med hans två hundar. En man med jägarkläder som vandrar fram på en väg, men ansiktet är maskerat med en lapp.
– Det är jag med skägg, men jag tittar inte så gärna på gamla bilder på mig själv, säger Marie som förklaring till bilden.
För två år sedan tog Marie Andersson, Vebomark, de första kliven mot att bli det hon egentligen var. En jobbig resa för alla inblandade, men helt nödvändigt för Marie. I 45 år hade det feminina fått stå tillbaka till förmån för det maskulina. Nu skulle Jonas bort och Marie fram.
– Jag har aldrig någonsin varit man. I 45 år har jag gjort allt för att inte stämplas som ett freak. Nu rättar jag till problemen så jag kan leva ett normalt liv, säger Marie som är mitt inne i korrigeringen av sin könstillhörighet.
Redan som litet barn kände hon sig som tjej, inte kille som hon rent kroppsligt var. Första minnet om att hon faktiskt inte var som alla andra är när hon sitter naken i badkaret tillsammans med sin kusin, en tjej i samma ålder
– Då upptäckte jag att vi såg helt olika ut. Att min storebror såg annorlunda ut det begrep jag, för han var ju pojke. Men varför jag och min kusin såg så olika ut det förstod jag inte. Jag var ju en flicka som alla andra flickor.
Några år senare, i tioårsåldern, insåg Marie att hon var född i fel kropp.
– Då förstod jag att Jonas, som var mitt dopnamn, inte var jag utan att jag faktiskt var Marie.
En insikt som hon höll för sig själv, med ett undantag.
– Jag berättade för min farmor. Hon köpte det nog inte riktigt, men vi kunde i alla fall dela förtroendet med varandra.
Marie växte upp i Skåne och spelade rollen som kille ganska väl. Hon höll tyst om sin rätta identitet och följde med strömmen, ända fram till 18-årsdagen närmade sig. Det var nämligen då hon hade planerat att träda fram och göra en könskorrigering.
– Jag fick en idé om att klä mig på det sättet jag ville.
Hon reste in till storstaden Malmö och klädde upp sig i en klänning som hon hade sytt på syslöjden. Uppklädd och fin gick hon ut på stadens gator.
– En huligan kom fram till mig och sa: ”Jävla transa”.
Med sänkt blick försökte Marie att ta sig därifrån, men mannen jagade ikapp henne. Plötsligt utdelade han flera kraftiga slag som fick Marie att ramla omkull, och sedan kom sparkarna.
– Jag tänkte att min sista stund var kommen.
Tack vare en modig flicka som avstyrde misshandeln klarade sig Marie utan allvarliga fysiska skador. Men stukat självförtroende och grusade förhoppningar om framtiden, var något som etsade sig fast.
– Efter den dagen la jag locket på. Jag var livrädd att någon skulle slå ihjäl mig.
Livet gick vidare och kvinnan inom Marie fick hållas tillbaka.
Drygt tio år senare gifte sig Marie, eller rättare sagt Jonas, med en kvinna som hade två barn från ett tidigare förhållande. Tillsammans fick de tre barn och levde ihop som en storfamilj, fem barn och två vuxna. Rädslan för att avslöja sin rätta identitet förändrades. Från att ha känt sig orolig för sitt eget liv blev hon nu orolig för sina barns liv. Hur skulle det bli för dem om det kom ut att deras pappa egentligen var kvinna? Marie fortsatte att var tyst och leva sitt liv som Jonas, men för två år sedan sprack bubblan.
– Jag började grubbla: ”Ska mina barn ha en transperson som pappa eller ska de inte ha någon pappa alls?” När jag var ung så ville en huligan ta livet av mig, men nu hade jag blivit en huligan mot mig själv. Antingen skulle jag börja leva mitt liv som det egentligen var eller också skulle jag gå under. Jag hade inget val.
Från att ha varit världens machokille, som till och med varit på begravning i jaktkläder, gick Marie till en mer androgyn stil. Hon rakade av sig skägget och lät håret växa.
– När jag började raka benen, reagerade hustrun.
Marie valde att släppa fram kvinnan inom sig, men samtidigt raserades äktenskapet.
– Barnen har accepterat vem jag är. Det känns skönt.
Trots att Marie skulle vara mer anonym och inte lika påpassad i en storstad så menar hon att det finns många fördelar med att på bo i en liten by som Vebomark. Människor på landsbygden, framför allt i norr, tar hand om varandra.
– Även om samhället har blivit mer tolerant och upplyst så har det spontana gatuvåldet tilltagit. De som flyttar till stan för att få vara mer anonyma riskerar istället att få på käften.
Tack vare den allmänna förändringen i attityden mot de som är annorlunda, ger den sociala kontrollen på vischan skydd, menar hon.
– Människorna i byarna här i norr är mer toleranta mot varandra än de som bor i stan. Alla vet att de måste hålla ihop annars går samhällena under.
I dag lever Marie ensam och äter hormoner som hjälper kroppen på vägen till att bli kvinna. Snart väntar även ett kirurgiskt ingrepp som ska ge Marie hennes efterlängtade kvinnokropp.
– Jag känner mig vanskapt. Tjejer har inte snopp, så en operation är ett måste för mig.
Ute på gården i flaggstångens topp sträcker transflaggan stolt ut sig i vinden. En flagga som syns från stora delar av byn. Rädslan är borta och nu gömmer Marie inte längre sin rätta identitet, hon är på väg att bli hel.
– Jag lever som jag gör – helt öppet, utan varken skam eller skuldkänslor.