Paret Marklund Både Maiken, 77 år, och maken Bernt, 82 år, har jobbat sedan de var 11 år. Ingen av dem har för avsikt att sluta än. Foto: Lars Eriksson.
Sida vid sida och staplade på varandra ligger tygrullarna, de täcker varje kvadratcentimeter av väggytan. Vartenda bord och stora delar av golvytan är täkt av grejer. För en oinvigd ser det rörigt ut, men affärsinnehavaren Maiken Marklund har full koll på var allt ligger.
– När jag stoppar ner handen i en låda så behöver jag inte ens titta, jag vet exakt vad som finns där, säger Maiken.
Trots att hon har arbetat i stora delar av sitt liv är det aldrig betungande att sex dagar i veckan gå ner i källaren och öppna butiken.
– Nog kan jag bli less någon gång, men det kan man väl bli oavsett vad man gör.
Maiken har aldrig varit rädd att bryta normer och medger själv att hon är ganska tuff, vilket maken Bernt Marklund, 82 år, intygar.
– Hon är mer än tuff när det väl gäller, säger han.
1963, när Maiken var 23 år, blev hon den första svenska kvinnan som tog trafikkort på lastbil. Orsaken var att Maiken och maken Bernts gemensamma åkeri hade svårt att hitta vikarier.
– Meningen var att jag bara skulle hoppa in ibland, men det blev 17 år som lastbilschaufför.
På den tiden var det inte bara ovanligt utan många tyckte det var helt otänkbart att en kvinna skulle kunna köra en stor lastbil, det var ett arbete för män. Till och med tjänstemännen på länsstyrelsen ifrågasatte vad Maiken som kvinna skulle ha ett trafikkort till. Tidigare hade chaufförsyrket varit fysiskt tungt, men i samma veva som Maiken tog sitt trafikkort hade servostyrning introducerats på lastbilarna. Något som gjorde arbetet bakom ratten något bekvämare.
– Men lastbilarna var fortfarande ganska ”tungrodda”, säger hon.
Maiken har fått erfara att det inte alltid är så enkelt att vara pionjär. Till exempel när chaufförerna på Rönnskär skulle tilldelas jobb så fick alla männen uppdrag först. Maiken fick sedan påpeka att även hon körde lastbil innan hon blev tilldelad arbete.
– Jag blev väl inte medvetet mobbad, de visste helt enkelt inte varför jag var där. Det tog ett tag innan de förstod att jag skulle vara med och köra tillsammans med de ”hårda grabbarna”. Men det har jag inte tagit skada av.
Redan första året Maiken körde lastbil var hon med i en allvarlig olycka. Det var halkigt på vägen när en mötande lastbil sladdade och tog upp hela vägbanan.
– Släpet kom före bilen och jag förstod att det skulle gå åt pipan.
Hon behöll sitt lugn och fattade beslutet att styra sin lastbil ner i diket. En åtgärd som troligen räddade hennes liv.
– Jag drog i handbromsen och slängde mig ner på passagerarsätet. Där låg jag tills det blev helt tyst.
Halva hytten, precis där hon bara några ögonblick tidigare hade suttit, var helt demolerad.
– Om jag inte hade kastat mig ner skulle jag inte ha suttit här i dag.
Under lastbilsåren hann hon föda sex barn, bara pojkar. I början på 1980-talet var det tänkt att Maiken skulle börja ett nytt kapitel i livet. Hon skulle sluta att köra lastbil och tillbringa mer tid hemma med barnen, men det var inget som passade Maiken så bra.
– Det var inte roligt att bara gå hemma för jag var van att jobba.
Eftersom källarlokalen i hyreshuset som Maiken och Bernt ägde var utan hyresgäst så bestämde hon sig för att montera upp en vävstol där. Under tiden hon satt och vävde började folk komma in och titta vad hon gjorde. Så småningom började hon beställa hem varor som besökarna efterfrågade. På den vägen är det, källarlokalen förvandlades till en affär. I dag är Maikens Tyger ett väl inarbetat varumärke i Skellefteå.
– Många återkommer och har blivit mina stamkunder.
Maiken sitter i ett trångt fikarum längst in i källarlokalen och minns tillbaka på sitt liv. Plötsligt avbryts hon av en klocka som ramlar ner från sitt fäste på väggen.
– Nu kommer det kunder, säger hon och reser sig upp och går ut i butiken.
Klockan är en uppfinning som maken Bernt konstruerat. Från klockan går det ett snöre som slingrar sig hela vägen fram till dörren där det är fäst. När dörren går upp lossnar klockan från sitt lilla fäste och faller mot en platta som i sin tur får klockan att klämta.
– Då hör vi om det kommer in någon i affären, säger Bernt.
Egentligen har både Bernt och Maiken varit pensionärer i många år, men ingen av den är speciellt attraherade av tanken att vara sysslolösa.
– Det är inte roligt att sitta hemma och rulla tummarna. När jag fyller 90 år så drar jag mig tillbaka, men jag kan inte lova. Just nu har jag inte tid att bli gammal, säger Maiken och får en spjuveraktig blick.
Precis som sin hustru känner maken Bernt att han har mycket kvar att ge innan det är dags att pensionera sig. Han hjälper till i affären, sköter om en industritomt, hugger ved samt kör traktor under vintertid.
– Jag har jobb i tusen år till, säger han och skrattar.