Det här med att hålla fast vid sina övertygelser, det är något som är minst sagt knepigt. Särskilt i takt med att tiden går och man ansätts av mer och mer erfarenhet och information.
Till exempel har jag alltid lutat åt att det bästa nog är om vi försöker göra saker tillsammans i samhället. Jag är fortfarande stolt över den svenska modellen, där vi tillsammans, genom rättvisa skatter, försöker sörja för alla, oavsett tillgångar och härstamning. I fallet med med mannen i Solna som i rätten frikändes från anklagelser om misshandel av sin före detta partner bland annat för att han kom från en bättre familj än vad kvinnan gjorde – där havererade uppenbart det gemensamma systemet. Enbart själva denna formulering är vidrig och fan inte något som ska accepteras att vi ens ska behöva höra i dagens Sverige.
Att det finns människor som hyser dessa värderingar får vi kanske lov att acceptera i ett fritt samhälle, men de skall inte kunna nästla sig som nämndemän och sprida sin medeltida agenda. I vår egen stad har vi under senaste tiden kunnat läsa om byggsatsningar som springer iväg i kostnad långt över de första kalkylerna. En insändare i denna tidning beskrev det som att man köper en bil för trehundratusen och vid leverans får veta att den nu helt plötsligt kostar femhundra loppor istället. Misstänker att den bilfirman skulle ha svårt att behålla kunder. Det är klart att det är en förenkling, men den belyser vissa faktiska förhållanden som kan kännas aningen svårsmälta för oss som är med och finansierar det gemensamma.
Om jag köpte in tidigare nämnda bil till ett företag och godtog den orimliga kostnadsökningen, då skulle jag såklart inte bli kvar länge på min plats. Kanske måste man, om man är av min övertygelse, börja acceptera att det finns saker som den privata sfären sköter bättre.