Pensionär. För några år sedan var Lorentz Andersson ständigt på väg någonstans, i dag lever den tidigare makthavaren ett betydligt lugnare liv. Foto: Lars Eriksson.
I fyra decennier var han en efterfrågad makthavare med fulltecknad almanacka. Men för två år sedan lämnade han alla sina uppdrag och blev pensionär på heltid, en dramatisk förändring för Lorentz Andersson.
– Det var länge sedan jag hade besök av en reporter, förr kunde jag ha flera intervjuer per dag, säger han och sjunker ner i soffan hemma i huset på Styrmansgatan i Ursviken.
Lorentz Andersson, nyligen fyllda 75 år, har alltid varit sin hembygd trogen. Under hela karriären har han bott i Ursviken, även under åren 2001 till 2007 då han var landshövding och hade tjänstebostad i Umeå.
– Vi ville inte flytta till Umeå. Dessutom behövde min hustru Anita någonstans att bo när hon skötte sitt företag i Skelleftehamn.
Lorentz Andersson föddes i Byske 21 maj 1942, men flyttade redan som ettåring till Ursviken.
– Pappa började jobba på Rönnskär.
När han började på realskolan i Skellefteå fick han med egna ögon se att föräldrarnas status och ställning gjorde skillnad på eleverna.
– Rönnskärstjänstemännens barn hade egen buss till skolan medan vi arbetarungar var tvungna att åka tåg.
Resorna med tåget tog längre tid, men gav dem också oväntade lärdomar. Kunskaper som skolan inte tillhandahöll.
– Tåget var rena högskoleutbildningen i poker. När Rönnskärsarbetarna hade fått ut sina löner spelade de poker på tåget. Vi hängde över dem och lärde oss alla knep.
Det var under den här tiden på skolan som den politiska gnistan tändes hos Lorentz och han gick med i SSU.
– På den tiden var vi väldigt radikala och tyckte att partiet inte var tillräckligt progressivt, säger han och skrattar.
Redan som 16-åring började han jobba på Scharins i Ursviken för att två år senare byta arbetsplats till Rönnskär. Där blev Lorentz kvar i ett par år innan han återvände till skolan för att studera till byggnadsingenjör. Efter examen fick han jobb på Larco, som då var en av de tre största byggfirmorna i Skellefteå. I mitten av 1970-talet släppte han taget om sitt jobb som ingenjör och växlade över till en politisk karriär. Han var bland annat byggnadsnämndens ordförande och vd på Skellefteå industrihus AB, som i dag är Polaris AB.
– Det var år som gav mig oerhört stora kunskaper.
1980 tog han över efter Karl-Erik Lundström och blev Skellefteå kommuns starke man, som då titulerades kommunstyrelsens ordförande.
– Vi gillade inte titeln kommunalråd, det var lite småborgerligt tänkande, säger han bryter ut i ett skratt.
Tio år senare valdes han in i Socialdemokraternas partistyrelse och fick möjlighet att påverka den nationella politiken. Under sina tio år i partistyrelsen samarbetade han med både Ingvar Carlsson och Göran Persson. Lorentz menar att det var två bra partiledare som hade helt olika ledarstilar, Ingvar Carlsson var den lugne och Göran Persson den beslutsamme.
– Göran Persson hade kraften och kunnandet som tog landet ur 1990-talets svåra ekonomiska kris. Han var nog den ende som hade kunnat göra det. Göran sa bland annat: ”Den som är satt i skuld är icke fri.”
En politisk linje som Lorentz stod bakom och som han hade praktiserat i Skellefteå kommun långt tidigare, från den dagen han tillträdde som kommunstyrelsens ordförande.
– Vi höjde skatten i kommunen och betalade av alla skulder på investeringar som inte gav tillräcklig avkastning. Det blev basen för den oerhört goda ekonomi som Skellefteå kommun har haft sedan dess.
Lorentz påpekar att han inte var ensam i denna insikt utan att partiet stod bakom besluten.
– Men det var mina förslag, påpekar han och ler.
Lorentz har av många upplevts som en stark och ganska dominant ledare, men det är inte hans egen bild av sitt ledarskap.
– Även om jag fick stå för många beslut så har jag inte varit ensam att fatta dem. Som ledare måste man även våga stå upp för de svåra besluten, inte bara de populära. Man ska aldrig krypa bakom någon annan.
Ibland har han kritiseras hårt, men det har inte bekommit Lorentz speciellt mycket.
– Det är som att hälla vatten på en gås, allt rinner av mig.
Under en period gick det rykten om att han var påtänkt som minister, men det är inget som han vill lägga så stor vikt vid.
– Det spekuleras alltid en massa, men jag deltog inte i några sådana diskussioner.
Vid millennieskiftet hamnade Boliden i ett akut ekonomisk läge där stora tillskott i kassan behövdes, och det snabbt. Eftersom Lorentz var kommunstyrelsens ordförande besöktes han av en grupp höga tjänstemän på Boliden.
– Jag uppfattade att företaget hade en vecka kvar till konkurs.
För att undvika katastrofen behövde företaget 500 miljoner kronor. Eftersom Lorentz hade bra kontakt med industrimannen Carl Bennet ringde han upp honom och förklarade det bekymmersamma läget.
– Jag frågade: ”Har du 500 miljoner kronor så vi kan rädda Boliden?”
Carl Bennet kunde inte svara på en gång utan behövde lite tid för att kolla upp läget.
– Efter en stund ringde han upp mig och sa: ”Du, det räcker inte med 500 miljoner vi måste ha minst en och en halv miljard.”
Carl Bennet och Lorentz kontaktade Anders Sundström, som då var mycket engagerad i banksektorn. Trion jobbade sedan stenhårt för att hitta finansiering.
– Vi lyckades, men utan Carl Bennet hade Boliden gått i konkurs.
Åren innan krisen hade Boliden investerat i Rönnskärsverken, men även gjort sig av med en hel del anställda. En tuff process som leddes av Bolidenchefen Kjell Nilsson.
– Många har varit oerhört kritiska mot Kjell Nilsson, men om han inte hade gjort dessa rationaliseringar och investeringar hade det inte heller gått att rädda Boliden från konkursen.
Lite motvilligt erkänner Lorentz att han faktiskt känner sig stolt över att varit med om att rädda Boliden från konkursen. En katastrof som troligen hade påverkat och hotat många företag och arbetstillfällen i Skellefteregionen.
Lorentz Andersson har jobbat med många frågor genom hela karriären, allt från kommunalt skatteutjämningssystem till Norrbotniabanan. Är det något han beklagar är det att han inte lyckades övertyga sina partikollegor att skrota landstinget.
– Jag tyckte och tycker fortfarande att man borde förstatliga den slutna sjukvården och kommunalisera den öppna. En fråga som jag drev i många sammanhang, men det väckte sådana aggressioner att partiet höll på att slitas sönder. Göran Persson tyckte samma sak, men han bad mig att släppa frågan eftersom det inte var möjligt.
Under de sista aktiva åren har han bland annat jobbat intensivt med att förverkliga bygget av Norrbotniabanan.
– Det viktigaste just nu är att få med det i investeringsplanerna och att få igång projekteringarna. Sedan måste man komma överens om hur den ska finansieras.
Men Lorentz vågar inte spekulera i när en bana kan bli verklighet.
När undertecknad tackar för intervjun sträcker den tidigare makthavaren fram handen och säger glatt:
– Tack själv, du har fått mig att minnas en massa saker från förr.
