Personalen. Sjuksköterskan Nina Wikström hjälper SaraLena igång med dialysbehandlingen. Foto: Lars Eriksson.
Maskinen som står vid hennes vänstra sida jobbar på med ett dovt surr. Ett ljud som betyder liv och hopp för SaraLena Holmström, 50 år. Det är dialysen som håller henne vid liv. Maskinen är hennes ställföreträdande njurar i väntan på att hon ska få nya. Transplantation är hennes möjlighet till ett oberoende liv utan dialys. Men trots väntan på ett nytt organ vägrar hon att känna sig sjuk och besegrad av den allvarliga sjukdomen.
– Jag brukar säga att jag har en svår släng av inbillningsfriskhet. Jag glömmer bort den där lilla detaljen med njursjukdomen. Fokuset ligger på mitt friska liv. Planen är att jag ska försöka börja jobba så smått efter sommaren. Det kommer att gå, säger hon bestämt.
Humöret är det inget fel på. Ögonen lyser av livsglädje och hela hon vittnar om en envishet som gör att sjukdomen inte får en chans att ta över.
– Utan den där skulle jag nog vara död inom en vecka, säger hon och tittar på maskinen som renar hennes blod.
SaraLena har en ärftlig sjukdom, polycystisk njursjukdom, som har slagit ut båda njurarna. Det är en sjukdom som dabbat många i familjen och hennes mamma gick bort vid 52 års ålder.
– För mig har sjukdomen varit en förbannelse. Jag kan känna en oro för mina barn eftersom att det är ett så dominant arvsanlag jag bär på.
Sjukdomen slog till hårt och helt oväntat. Det var i början på december 2011 när hon gick helt ovetande genom matvarubutiken, då allt förändrades. En helt vanlig dag som på ett ögonblick övergick till det obegripliga.
– Det kändes som att någon klöv mitt huvud med en yxa, berättar hon.
En pulsåder i hjärnan hade brustit. Trots svåra smärtor lyckades hon ringa efter en ambulans. Hon förstod att allt inte var som det skulle.
– Det sista jag minns är att ambulansdörrarna stängdes och jag var på väg till Umeå.
I en och en halv vecka var hon helt borta. Livet stod och vägde mellan på och av, men hon överlevde krisen. Pulsåderbråck förekommer oftare hos de som har polycystisk njursjukdom än hos andra. Det var första gången sjukdomen gav sig till känna i SaraLenas liv.
– Innan det här hände så levde jag ett normalt liv med jobb och fritid. Jag dansade väldigt mycket.
Hon inte bara överlevde utan hon bestämde sig för att leva, trots sjukdomen. Efter den dramatiska hjärnblödningen har hon operarat bort båda njurarna och är nu helt beroende av dialysbehandling.
– Under resans gång har jag bestämt mig för att ta reda på så mycket som möjligt om min sjukdom för att överleva det här.
Tre dagar i veckan är hon uppkopplad mot den konstgjorda njuren. Varje rengöring tar drygt fyra timmar. Blodet ska passera ett tjugotal gånger genom maskinen innan det är helt renat från slaggprodukter och överskottsvätska. Efter behandlingen kommer den stora tröttheten. SaraLena berättar att det inte är ovanligt att hon sover tolv timmar eller längre när hon väl är hemma. Det blir lite av ett varannandagsliv hon lever.
– Dagen efter dialys är den bästa dagen. I morgon skottar jag kompost i min trädgård igen, försäkrar hon från sjuksängen.
Hon försöker att leva här och nu, men planer för framtiden finns också. Först och främst vill hon lämna dialysvården på lasarettet och göra ett försök med påsdialys. En behandling som kan göras i hemmet. På så sätt skulle blodet kunna renas på nätterna när hon ändå ligger och sover. Det skulle i sin tur göra det möjligt att börja jobba igen. Men allt det här är bara tillfälliga lösningar i väntan på en transplantation. En väntan som många gånger kan vara i flera år eftersom tillgången på organ är begränsad. Bristen på donatorer är stor.
SaraLena har en plan, närmare bestämt en femårsplan.
– Tänk om jag får bli 85 år. Jag ägnar fem år av mitt liv att vara mindre frisk och resten till att vara frisk. Då är det en ganska stor del av livet jag är frisk.
Hon känner en stor tacksamhet till den goda vård hon fått och även att slumpen gjorde att hon faktiskt överlevde den där hjärnblödningen för tre och ett halvt år sedan.
– Jag vaknar varje morgon och är tacksam över att jag lever. Får jag bara nya njurar så blir jag som en duracellkanin igen, säger hon och uppmanar alla att anmäla sig till donationsregistret.
Organ. SaraLena har tvingats operera bort båda njurarna, men varje gång hon får dialys kramar hon sin njurformade stressboll. Foto: Lars Eriksson.
Livsuppehållande behandling. I väntan på en ny njure behöver SaraLena Holmströms blod renas i en konstgjord njure. Foto: Lars Eriksson.