Det är mycket jag inte förstår. Oftast brukar jag tänka att jag inte behöver begripa allt, men i just denna fråga vill jag så gärna förstå. Här har vi som kollektiv ett förhållningssätt som i mina ögon är det helt obegripligt.
Vi är alla, nästan alla i alla fall, överrens om att vi behöver bli fler invånare i Skellefteå och övriga landet. Fler som kan bidra med skatteintäkter och samhällsnyttiga arbetsuppgifter. Vi blir nämligen äldre och nu förs det fram argument för att vi ska jobba längre upp i åldrarna, vi måste ha fler arbetade timmar i vårt gemensamma samhälle. Expansion i befolkningsunderlaget är något fint och bra.
Läs också: Världen rämnar: ”Nu känns det inte bra”
Vi gör allt för att svenska kvinnor och män ska vilja och våga sig på att bilda familj. Ett nyfött svenskt barn är en investering för framtiden. Trots att det kanske dröjer mellan 20 och 25 år innan dessa små varelser är ute i samhället och gör ”nytta” ser vi inte dem som kostnader och problem. Där råder det inga delade meningar.
Men det är nu jag inte riktigt hänger med längre. Om det kommer hit en akademiker från Syrien, till exempel en läkare, så är grundsynen att denna flykting är en belastning och ett problem som ska lösas. Varför ser vi inte på honom eller henne som en framtidsinvestering? Nu vet jag att det jobbas med att skynda på valideringen av dessa människors kunskaper. Det är bra, men här måste vi alla bjuda till och ge alla en chans att bli en del av vårt fantastiska land.
Läs också: ”Paris, jag älskar dig”
När ett ensamkommande flyktingbarn kommer hit så ser vi också på den individen som en samhällsbelastning. En människa som måste tas omhand och inte som en framtidsinvestering. Vill vi inte att de ska känna sig välkomna behövda? De är trots allt barn som lämnat sina familjer och flytt för sina liv. Tänk om det skulle vara våra barn som flydde – en fruktansvärd tanke, men inte helt osannolik.
I båda dessa fall handlar det om betydligt kortare vägar in i samhället än för en nyfött svenskt barn. Vägar som åtminstone i akademikerfallet borde kunna kortas betydligt mot den tiden det tar i dag.
Nu vet jag att det finns många som höjer ett varnande finger och säger: ”Utlandsfödda kommer inte in på arbetsmarknaden i samma utsträckning som oss svenskfödda”. Helt riktigt, det är bedrövligt hög arbetslöshet i den här gruppen, men det säger mer om oss än om dem. Vid en anställning väljs många bort redan vid den första utgallringen, ett icke svenskklingande namn är ingen fördel.
En värld som ser alla människor som en tillväxtmöjlighet skulle te sig helt annorlunda ut. I en sådan värld skulle Lorents Burman, Andreas Löwenhöök och alla andra lokalpolitiker ta varandra i hand och resa ut i världen. Till världens alla flyktingläger för att värva dessa hemlösa människor, övertyga dem att det är just Skellefteå som kan bli deras nya hem. En trygg och bra plats där de kan bygga sin framtid – vår gemensamma framtid.
Nu drömmer han, tänker nog många. Javisst är det en dröm, men vilken vacker dröm...