Fotomontage
När jag frågar min närmaste chef vad jag har för titel på jobbet så har han ingen aning.
Frågar jag vår högste chef om samma sak får jag istället en motfråga:
– Tja, vad vill du kalla dig?
Bland medarbetarna på Norran finns en mängd olika saker som jag kallas för. Här är de tio vanligaste.
Redigerare.
Sportreporter.
Travkrönikör.
Sidredaktör.
Formansvarig.
Formatansvarig.
Sidplanerare.
Publiceringsredaktör.
Multijournalist.
Dagchef.
Några enstaka kallar mig kort och gott chef. Sådana som lärt sig att jag alltid har sista ordet när det gäller hur vissa saker ska prioriteras.
Kärt barn har många namn sägs det ju. Och för egen del är det inte så himla noga. Chefer, kollegor och läsare får kalla mig vad de vill. Fast skulle jag själv trycka upp ett visitkort så skulle det antagligen stå journalist.
Under mina första 15 år på Norran så visste de flesta i min omgivning vad jag sysslade med på jobbet. Jag var sportreporter (och sedan allmänreporter) och hade byline i tidningen var och varannan dag. Även ytligt bekanta såg vad jag skrev och kunde räkna ut att Norran var min arbetsplats.
I januari 2006 blev jag nattchef. Även fast den tjänsten bytte namn i samband med att Norran blev tabloid hösten 2008 så var det den platsen som jag var på i närmare tio år. När jag jobbade kväll var jag den som tog tidningen i mål – och så långt förstod de flesta vilken roll jag hade.
Från senaste årsskiftet blev allting betydligt mer komplicerat. Jag erbjöds en slags kombitjänst som jag gillade och nappade på. Ett jobb som innebär en massa olika slags arbetsuppgifter under en dag.
Fast följden blev också att nästan ingen vet vad jag gör. Inte ens medarbetarna på Norran har någon vidare koll. Och hur ska man då lyckas förklara för dem utanför huset?
Jag tänkte i alla fall göra ett försök. Som formatansvarig bestämmer jag varje utgivningsdag hur många sidor papperstidningen ska ha. Vi har ett miniformat på 16+16 sidor i våra två delar, men det gäller bara två dagar i veckan och oftast är tidningen tjockare. Störst är den alltid på lördagar, då främst annonsmängden driver upp sidantalet.
En uppgång i formatet innebär alltid att fyra sidor läggs till. Räknat från miniformatet betyder det 20+16 eller 16+20 sidor. Detta är väldigt ett komplext jobb och hur man än gör så blir det aldrig lagom. Antingen blir det för trångt – eller så blir det tufft att fylla alla utrymmen. Dessutom ska man försöka göra alla avdelningar nöjda.
Formansvarig är något helt annat. Jag har en rätt liberal syn när det gäller hur sidor får och ska redigeras, men jag ser till att vissa givna regler följs. Ett exempel är att vi inte lägger rubrikord över bunten (=skarven) på uppslag.
Under en arbetsdag är vi ett flertal personer som redigerar alla sidor. Min huvudsyssla vad gäller redigeringen är sportsidorna, även om jag är inne och petar lite överallt. På flera sidor bygger jag också en layout innan texter och bilder finns att tillgå. Till exempel bestämmer jag i förväg hur mycket utrymme och hur många texter/bilder vi ska ha från en AIK-match. Sedan är det bara för våra sportreportrar att anpassa sig.
Några gånger i månaden är jag själv ute på fältet och skriver texter i tidningen. I huvudsak handlar det då om trav.
Men det kan också bli en krönika som den här och som för övrigt blev alldeles för lång i förhållande till de textlängdsregler vi har. Fast som formansvarig vet jag allt om hur man tänjer på gränser och fuskar ...
Som formansvarig vet jag allt om hur man tänjer på gränser och fuskar.
