Det fanns nämligen en tid när jag levde i den unga, oskuldsfulla uppfattningen att alla skidspår var konstruerade på samma sätt; de började på punkt A och slutade på punkt A. Ungefär lika logiskt och självklart som att jorden är rund.
Den teorin fungerade så länge som jag höll mig i Sjungande dalens elljusspår. Den sprack rejält när jag skulle vidga mina vyer.
En dag hittade jag ett nygjort fint skidspår som slingrade sig in i skogen. Glad i hågen skidade jag in på det nya spåret och hälsade glatt på en och annan likasinnad som också var ute i samma ärende.
Men efter ett bra tag började det skymma. En stillsam röst viskade i mitt bakhuvud att det kanske var dags att vända. Men mitt logiska jag tog överhanden och jag fortsatte framåt. Snart borde jag ju vara tillbaka vid startpunkten. Eller…?
Efter ytterligare en stund var det nästan becksvart. Och alla själsfränder som tidigare synts till i spåret var som bortblåsta. Hulkande kämpade jag mig framåt i mörkret.
Till slut såg jag ljuset i tunneln eller i alla fall ett gatlyse i vad som skulle visa sig vara Varuträsk. Jag letade mig fram till närmaste bebodda hus och knackade på. Ett snällt par lät mig komma in, ringa hem och bjöd dessutom på saft.
Efter ett tag dök min far upp och döpte hela äventyret oceremoniellt till Flännstråket, vilket kändes aningen opassande eftersom jag ansåg att jag just lurat döden med minsta möjliga marginal.
Så, lärde jag mig då något av det här debaclet? Ja, givetvis att skidspår faktiskt mycket väl kan gå från punkt A till punkt B.
Dessutom att skidåkning i grund och botten är en meningslös sysselsättning. Och efter en nästan lika skräckartad upplevelse i lumpen (tänkt ovallade vita blixten, tänk djup blötsnö, tänk fyra timmar) så har jag aldrig tagit på mig ett par skidor.
Däremot lärde jag mig inte, och har fortfarande inte lärt mig, att fråga efter vägen när jag inte hittar.
Om detta beror på någon djupt nedärvd instinkt, missriktad stolthet eller något annat vet jag inte, men jag mår nästan fysiskt illa av att måsta fråga en okänd person om vägen till vad det nu månde vara.
Då riskerar jag nästan hellre att försvinna spårlöst någonstans i de djupa skogarna mellan Sjungande dalen och Varuträsk.
Jag mår nästan fysiskt illa av att måsta fråga en okänd person om vägen till vad det nu månde vara.