Skellefteå AIK:s Joakim Lindström tog storslam vid fredagskvällens SHL Awards. Foto: Robert Granström/TT
Även om Valborg blev ett vädermässigt haveri i år är det faktiskt vår nu. Det är maj. Och därmed dags igen.
Rutinen följer ungefär samma mönster varje år, utan större förändringar. Först konstaterar man att vintern bytt skepnad och blivit vår. Därmed ska tortyrmaskinen för borttagning av generande hårväxt plockas ner från hyllan, där den samlat damm sen förra sommaren. En stadig whiskypinne - alternativt ett tjockt lager bedövningskräm - senare så är man slät som en barnrumpa. Och förhoppningsvis har grannen inte ringt polisen efter de halvkvävda läten av pina man råkat undslippa sig under tiden.
Därefter är det dags att inventera garderoben och inse att där finns ingenting, förutom en inre skräcksyn av sig själv från året innan: herregud vilken usel smak jag hade förra året, gick jag omkring i det där?!
När man väl hämtat sig från chocken och tänker att - by god - jag är vuxen och tar väl på mig vad jag vill ,så inträder nästa fenomen - och det här är konstigt: jag har återigen glömt att träna arslet det senaste året. Så även om det skulle finnas saker i garderoben som inte har passerat bäst före-datum rent stilmässigt – så har det antagligen krympt av den årligt återkommande kaloriattacken som härjar bland plaggen. Träningspasset man genomled i oktober förra året räckte i alla fall inte, det är tydligt.
Och så håller man på och åmar sig, varje år, same procedure as last year, dear. Mycket praktiskt för en latmask som jag, men lite trist i längden. Så den här våren tänkte jag testa ett nytt grepp. En ny vana rentav. Jag ska testa att gå på gymmet, det där läskiga stället jag knappt vågat sätta min fot på sen jag köpte kortet i september.
Det tar tid att etablera nya vanor sägs det, men exakt hur lång tid är forskarna inte helt överens om. En månad, 45 dagar, tre månader, buden varierar. Själv har jag ingen aning eftersom jag har för dåligt tålamod för att någonsin ha orkat prova någon av teorierna.
Men min ovän påstår att det bara tar två veckor att komma igång med träningen och har utmanat mig på duell om saken. Jag sa ja. Nog för att risken är rätt stor, för om min ovän har rätt ska jag förbinda mig att träna ytterligare en månad och dessutom skaffa PT under den tiden (som ren bestraffning antar jag). Men har min ovän fel ska jag få strimla honom i pappersstrimlaren på jobbet utan protest. Och det ser jag fram emot.
Varför skulle min ovän ens bry sig om min hälsa undrar du? Det gör han nog inte. Det beror nog bara på att min ovän är det där träningskortet som jag betalar för varje månad men håller för öronen och skriker bingo bingo åt varje gång det råkar trilla ur plånboken.
Utmaningen börjar i morgon. Jag har redan träningsvärk.
Så blev påföljden. Det blev villkorlig dom, 30 dagsböter samt att 60-åringen totalt ska betala 44 000 kronor i skadestånd till målsägandena. Foto: Hans Berggren
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT.