I dagarna fyller mitt körkort år. Det blir inget firande eller så, även om jag alltid uppmuntrar alla och framför allt mig själv att fira små positiva händelser i livet. Få saker kan helt enkelt slå ett firande. Det behöver inte vara något stort och påkostat utan god mat, en ny bok, glädjeskutt, bra låt, etcetera, funkat fint. Sak samma, det var inte firandets fördelar som skulle avhandlas i den här krönikan.
Det här med att köra bil är hatkärlek för mig. Jag värnar för det första om miljön, så att ta bilen för att köra en sträcka under tre kilometer är enligt mig onödigt. Sedan gillar jag att gå också, alltså verkligen gå. Helst av allt går jag en mil åt gången och tills hälarna bränner (intalar mig själv att dessa promenader trots allt gör mig till en hälsosam och sportaktivitetsutövande människa). Själva bilkörningen är egentligen inget problem, även om jag föredrar automatlåda och en jänkare alla dagar i veckan framför en plåtbox med manuell växellåda. Kan ha att göra med mina raggargener och det faktum att jag gillar enkla, smidiga lösningar. Och den där växelspaken och tredje plattan (kopplingen) är bara krångel för mig. Jag tycker dessutom det är jobbigt att köra bil i mörker på grund av (intalar jag mig) ett bristande mörkerseende.
När jag väl kör bil ska det inte heller ske inne i tätorter eller, ve och fasa, i centrala Skellefteå (låt mig inte ens gå in på varför). Utan då vill jag bränna fram på en öde landsväg och känna frihet medan stereon spelar låtar jag sällan lyssnar på vid andra tillfällen. Just musiken är extremt viktig och helt ärligt skulle jag nog inte kunna ta mig många meter under tystnad. Bara tanken ger mig kalla kårar.
Jag verkar inte vara den enda att uppskatta frihetskänslan av att köra bil heller. Sex av tio bilförare säger att de upplever frihet när de sitter bakom ratten och det här med musik verkar också vara viktigt. Enligt en undersökning SIFOgjort uppger två av tre att de alltid lyssnar på musik medan de kör och i Norrland väljer man i större utsträckning än övriga delar av landet att lyssna på country, rock och dansband. Visst måste åtminstone första genren bero på det härliga landskapet vi har? Och att många vägar fullkomligt ekar ensamhet (vilket jag givetvis menar som något bra). För det kan väl omöjligen bara vara jag som gillar att drömma mig bort längs våra vägar, lyssnandes till en countrymusikers våndor? Det är väl då, om någon gång, Cash, Nelson, Robbins, Williams, Cline med fler ska göra en sällskap?
I samma SIFO-undersökning utses Led Zeppelins "Stairway to heaven" till etta när det gäller bästa bilkörarlåtar. Med på listan finns också David Bowies "Life on Mars?" och även lite mer själslösa som Loreens "Euphoria".
Jag vill inte uppmuntra någon att sätta sig i bilen och bara köra runt, runt för att uppleva frihetskänsla samtidigt som bilstereon spelar era favoritlåtar. Men om ni känner er tvungna, eller ändå ska någonstans som kräver en längre stunds körning, kan ni väl ge en extra tanke åt det faktum att ni glider fram längs en väg medan stereon förhoppningsvis spelar just era favoriter? För få ögonblick kan vara lika härliga.
I Norrland väljer man i större utsträckning än övriga delar av landet att lyssna på country, rock och dansband.